Making Memories

På lördagen var solen tillbaka och vi njöt av en dag på stranden vid Mosquito Beach.
Eftersom det inte är många dagar kvar till hemresa så bestämde vi oss för att åka till Xel-Ha på söndagen.
Ett val vi inte ångrade.

Solen sken från en klarblå himmel och vi tog en av de lokala minibussarna direkt efter frukost. Parken Xel-Ha (uttalas som Kjell-Ha) låg mellan Akumal och Tulum där vi tidigare varit.
Återigen var det inga problem att hoppa av vid den spikraka motorvägen och gå till vårt mål.

Parken ligger vid stranden och man skulle nog kunna säga att det är en kombination av rekreation- och upplevelsepark.
Man betalar en inträdesavgift och får sedan ett band på armen då parken är ett all-inklusive-område.
Det är verkligen smart tänkt för du vill inte bära med dig pengar och värdesaker, utan dem kunde man låsa in i skåp som fanns lite här och var.

Det första vi såg då vi kom innanför grindarna var bassängerna med delfinerna. Mycket av det som finns i parken är naturligt och väldigt lite är uppbyggt. Men just denna delen är inte naturlig. Det fanns flera bassänger och vi såg delfiner i flera av dem. Just nu var det ganska låg aktivitet där, men om man ville kunde man få simma med delfiner, själv eller i grupp. Detta ingick då inte i inträdet, vilket var förståligt.

Vi fortsatte sedan ner mot lagunen och vilken vy som mötte oss.

I parkens ena ände rinner en å upp och den flyter sedan genom parken och blir bredare och bredare. Slutligen mynnar den ut i lagunen som sedan mynnar ut i havet. Allt detta är omgivet av tropisk djungel.
I lagunen fanns små klippöar bestående av svarta stenar. De mörka stenarna i kombination med den gröna växtligheten och det turkosblå vattnet var så vackert.

Mängder av fiskar simmade runt, en del riktigt riktigt stora, upp mot 30-50 cm.

Vi visste knappt var vi skulle börja. Vi insåg att vi gjort en miss och det var att äta frukost innan vi kom hit, för frukostbuffé ingick.
Men vi hade däremot valt en bra dag, för det var inte så mycket folk. Tisdagar och onsdagar var alltid mest fick vi veta. Vilken tur vi haft.
Rätt som det var kom en man och satte en färgglad tukan på Stefans axel. Vilken vacker fågel!

Vi bestämde oss för att börja med att gå runt hela parken. Och det var först då vi förstod hur stor parken egentligen var. Vi uppskattade sträckan till närmare 4 km efteråt.
Vi gick på gångar och broar, i djungel och längs lagunen och floden. Ibland fanns en lite strand där några solstolar stod utsatta.
Intill stigen prasslade och tassade det hela tiden. Fåglar, meterlånga leguaner, någon underlig varelse som såg ut som en stor förvuxen råtta kantade vår väg.
Vid ett ställe blev prasslandet mer intensivt och rätt som det var stack en lång näsa ut ur skogen. Sedan dök det upp djur överallt, de grävde i jorden och slet i rötter.

På en skylt längre fram kunde vi läsa oss till att det var vitnosad näsbjörn. De påminde mycket om tvättbjörar och då vi sedan kollade så visade sig att de båda tillhörde släktet halvbjörnar och dessa levde här medan tvättbjörnarna hör hemma i Nordamerika.
De var söta men näsan var lite väl rävlik i min smak.

Sedan kom vi fram till en plats där 2 sjökor fanns inhägnande. Ville man kunde man få snorkla med dem och mata dem. Men det kosta extra. Vi valde att bara studera. Märkliga djur och kropparna var rätt mossiga. Men de var rejält stora, 2 meter långa.

Längs floden kom turister flytandes, antingen så flöt de fram på uppblåsbara ringar eller så snorklade de.

Vi valde att vänta med detta och fortsatte runt. Stenar med vackra texter på fanns här och var. Jag begrep inte ett ord, men vackra var de.

Sedan kom partier med mer klippor, djupa skrevor, grottor och undervattenssjöar, eller cenoter som de kallas här. Vattnet här var så otroligt klart och består av sötvatten.

Badar man här får man inte ha solskyddskräm på sig. Risken är då att man förorenar vattnet. Stora delar av Yucatanhalvön består av cenoter och många av mayafolket tar sitt vatten härifrån. Då dessa undervattenssjöar är förbundna med varandra så är det väldigt viktigt att de inte förorenas.

Vi kom sedan ut till havsmynnigen och gick via en flytbro tillbaka till där vi började vid lagunen.
Nu skulle det snorklas!
Vi hade egen mask och snorkel med oss, annars fanns både det, fenor och flytvästar att låna.
Mängder av fiskar mötte oss under ytan, framförallt mycket av typen som kallas kirurgfisk.

Trots det klara vattnet var det stundtals svårt med sikten, eller kanske snarare skärpan. Då sötvattnet möter saltvattnet har de svårt att blandas med varandra och lägger sig i olika lager. Det kändes ibland som när man är hos optikern och får fel skärpa på glasen.
Men det var ändå fantastiskt att snorkla runt i den stora lagunen bland de små klippöarna. Då man ibland höjde blicken ovan vattenytan och tittade på klipporna ovanför blev man ofta överraskad. En orädd fågel kunde då sitta bara 30 cm ifrån oss.

Efter snorklingen solade vi en stund innan var det dags för lunch. Det fanns flera restauranger att välja på och den vi valde var den största som serverade buffé med mexikansk och internationell mat. Det fanns även en efterrättsbuffe och valfri dryck ingick till maten, allt från läsk till öl och drinkar.

Mätta och belåtna gick vi för att studera delfinerna igen. Vi tog nu en annan väg dit och passerade då ett gäng färgglada papegojor.

Efter det kom vi till en härlig relaxyta med mängder av hängmattor.

Sedan hände en av de riktiga höjdpunkterna denna dag. Precis när vi kom ner till delfinbassängerna så hade träningen av 3 delfiner påbörjats. Intill bassängkanten stod vi sedan helt själva och studerade hela träningen. Så mäktigt!
Vilka djur och vilken smidighet de har i vattnet. Detta var en show vi sent kommer glömma.
Svårt att fånga dem i hoppet bra, och triohoppet blev bara plask på bild. Men ett bra kort fick jag.

Lyriska efter detta vandrade vi så upp till flodens början för att testa de uppblåsbara ringarna. Det var mer folk nu och näsbjörnarna var borta. Vilken tur att vi började med att gå runt parken.
Mitt i djungeln bland mangroverträden tog färden sin början och man fick sedan paddla och dra sig fram i grenarna ovanför huvudet. Under oss var det ca 4 meter djupt och vattnet var så klart att varje detalj på botten syntes.
Lite koll ville man ha uppåt så att det verkligen var grenar man tog tag i och inte någon anakonda eller någon annan orm.

Vi åkte inte hela vägen ner utan klev av efter en liten bit. Istället gick vi upp till flodens början för att sedan snorkla ner. Detta var omöjligt ännu häftigare. Först blev man nästan förskräckt av allt man såg. Stenarna på botten och mangroverträdens rötter som växte ner under vattenytan. Ju lägre ner vi kom ju mer fisk blev det och en del riktiga bjässar.

Fyllda av ny intryck återvände vi till stationen vid lagunen där vi drack öl och frozen margarita i varsin solstol.
Vi gjorde ytterligare en lov bort till delfinerna där en grupp nu fick simma med dem.
Klockan började bli mycket och vi ville hinna gå ut till motorvägen innan det blev mörkt. Hur fort hade tiden gått egentligen? Ändå fanns mer att uppleva för den som ville. Låna cyklar och ta sig runt på en cykelslinga, cykla på en linbana högt uppe i träden, trapets på lina ut i vattnet, fantastiska lekparker och klätterställningar för de mindre. Nöjda med dagen bestämde vi oss för att det var dags att åka hemåt, men vi hade det svårt att slita oss från delfinerna.

Måndagen spenderades på stranden vid Mosquito Beach. Och åtminstone halva dagen trodde vi att det var den sista. Men så kom ett sms, planet hem imorgon var försenat 5 timmar. Upphämtning 16.00 istället för 11.00. Någon som är ledsen för en extra dag på beachen i paradiset? Nä, skulle knappast tro det!

En av mina kollegor önskade beställa ett kort till en äldre man vars stora intresse var trav.

Jag grubblade en del på hur jag skulle ta mig an denna uppgift.

I jakten på inspiration så hittade jag en tävling hos Pyssel á la Raggsocka.

Där skulle man skapa ett kort med inspiration från något av 10-i-topp-trådarna för 2013.

Och där var han ju, travhästen!

Jag hittade en bild på en travhäst som smälte in perfekt i tonerna till Maja Designs underbara papper från serien Vintage Summer Basics.

Tyckte bakgrundspappret med plankor gav lite stallkänsla också.

Hoppas mottagaren blir nöjd!

Så här såg kortet ut hos Pyssel á la Raggsocka.

Tack för att jag fick lite hjälp på traven :-)

Trevlig kväll!

/Marit

Sommar 2014 och i år skulle vi ha tidig semester. De få gångerna vi haft det innan har varit ångestladdade. Jag gillar inte tanken på tidig semester eftersom det får mig att känna att sommaren är över då jag börjar jobba igen i mitten av juli.

Men i år var den tidiga semestern efterlängtad. Det har varit en hektisk vår på jobbet med mycket jobb och långa dagar. Att byta tjänst kräver mycket tid och energi, särskilt när man står med en fot i det nya och en i den gamla.

Inte nog med att vi hade tidig semester, vi tjuvstartade den redan mitt i vecka 24 och jobbade vår sista dag på tisdagen 10 juni.

På onsdagen fixade vi det sista hemma och förberedde vårt hem för en längre frånvaro. Snälla grannar, min underbara mor och vår gräsklipparrobbot Owe får nu sköta om allt.

Nytt för i år är att vi i slutet av april uppfyllde en dröm vi haft sedan 2008. Nämligen att köpa en husbil. Efter många års sprarande så sålde vi vår älskade lila husvagn och köpte Dexter.

Och det var med Dexter vi på onsdagskvällen lämnade Haboo fullastade med allt man kan tänkas behöva för upp till 4 veckors semester mot okända mål.

Körde ner mot Skåne och då vi kom ner mot de skånska slätterna vilade en mystisk men vacker dimma där.

På natten sov vi på parkeringen vid småbåtshamnen i Råå där vi stått förr. Vackert med utsikt över Danmark.

Funderade på vart vi ville åka och Medelhavet lockar ju som vanligt. Men väderprognosen sa dåligt väder där till helgen.

Så vi bestämde oss därför att testa något nytt - Rügen.

Vi har pratat om det någon gång tidigare, men tack vare en kollegas Facebook-inlägg om att hon just varit där, så kom jag nu på detta som alternativ.

Så på torsdagen blev det båt från Trelleborg till Sassnitz. Från Rügen skulle vi sedan vara fria att fortsätta vart vi vill ner mot Europa.

Då vi närmande oss Rügen passerade vi utanför de gigantiska vita klipporna som stupar ner mot havet. Kom på mig själv med att nynna på "Dovers vita klippor i solnedgång..."

Vackert väder och underbara vyer väntade oss på Rügen. Bokskogar, vajande sädesfält, mysiga byar, sjöar, fåglar och storkar.

Vi stannade 3 nätter på Rügen och bodde i Göhren på sydöstra sidan. En mysig liten by med kilometerlång sandstrand, sanddyner och de särskilda solstolarna som är så karaktäristiska för just området här.

På fredagen utforskade vi området kring Göhren med cykel och till fots. Om vi vetat vad som väntat oss kanske vi inte hade behövt börja den dagen med en löprunda, men men.

Området är otroligt vackert, med kullar och branta stup ner mot havet. Men det tar på krafterna att cykla på de minsta lederna. Svårt att få fram få bild hur brant det verkligen är.

Men efter totalt 18 km via cykel och dryga 4 km till fots, så tyckte vi oss sett det mesta kring Göhren.

På lördagen bestämde vi oss för att utforska Rügen med bil. Först åkte vi till Prora och och Hitler enorma semesteranläggning som aldrig blev klar. Den är så sjukt lång, hela 4,5 km

Men tanken var ju god, något annat kan man ju inte säga. Och läget med havet och den långa sandstranden nedanför är ju perfekt.

Vi fortsatte sedan småvägar upp mot nordöstra sidan och in i Jasmund National Park. Mitt ute i ingenstans hittade vi ett litet pensionat där vi beställde schnitzel. Att den serverades med 5 gigantiska och supergoda sparrisar var en positiv överraskning. Så himmelsk gott och med hollandaisesås till.

Vi fortsatte sedan ytterligare norrut och parkerade på en stor parkering i byn Hagen. Där fanns också en fin ställplats för husbilar om man ville bo där.

Därifrån gick vi en vandringsled ut till Köningsstuhl. Vi stora täta bokskogar närmade vi oss havet. Plötsligt hördes konstiga ljud, likt duvor. Men de kom från en damm.

I denna helt overkligt gröna damm satt mängder av grodor och lät. Via museet vi senare besökte så visade det sig vara en "fire bellied toad" (klockgroda).

Vi fortsatte sedan ut till havet och "Viktorias utsikt". Branta kritvita klippor stupar rakt ner i Östersjön. Längs ner finns små stränder. Så otroligt vackert.

Sedan skulle vi rulla hemåt till campingen igen. Men via ett vägarbete så blev vi omledda på annan väg. Denna slump gjorde att vi kom till en oväntad plats. På håll såg jag något som lös rött bland fälten. Då vi kom närmre upptäckte jag att det var gigantiska vallmofält. Har aldrig sett något liknande i hela mitt liv. Tyvärr fanns det ingen plats att stanna för att titta närmre på dessa blommor.

På söndagsmorgonen lämnade vi Rügen mycket nöjda med våra dagar där. Det finns otroligt mycket att se och göra här. Och cykelvägar överallt. Hit åker vi nog fler gånger.

Via Stralsund lämnade vi Rügen för vidare färd neråt kontinenten, men det är en annan historia...

Som vanligt vad det gäller de här "Staafarna" så får vi ingen riktigt ro i kroppen förrän vi kommer ut på tyska Autobahn. Så var det även i år och nu kände vi verkligen att vi var på väg. På riktigt.
Eftersom vi redan befann oss i Tyskland så kändes det som vi redan var en bra bit på väg. Visserligen tog det en stund innan vi lämnat Rügen och var på bekanta vägar ner mot Berlin. Men vi var på väg.

Att åka Autobahn på söndagar har sina fördelar. Då finns det nämligen inga lastbilar ute. Jag vet inte varför de inte får köra på söndagar, men så är det iallafall. Någon enstaka såg vi, kanske hade de tillstånd. Så vi la oss i innerfilen och körde på. De som ville köra fortare fick hållas i någon av de andra filerna.
Så behagligt och så lugnt. Det var inte förrän efter lunch som jag gjorde dagens första omkörning.
Vackra vyer passerade utanför våra fönster och man ser så bra nu i husbilen då man sitter högre upp.
Vid Berlin var det lite kö vid en olycka som skett i motsatta filen, annars flöt det på otroligt bra hela dagen.
Vid halv nio stannade vi för natten på en mack och rastplats precis norr om Ingolstadt. Mängder av lastbilar stod parkerade i väntan på att få åka iväg igen morgonen därpå.
Vi hade då åkt 82 mil och tyckte att det fick räcka för idag. Jag körde aldrig husvagnen på våra turer genom Europa. Det var först den dagen vi skulle sälja den som jag testade på det.
Men husbilen kör vi bägge två, och det kändes bra att vi nu kan turas om. Ingen av oss var särskilt trött. Men det beror nog mycket på att det varit en lugn körning utan massa filbyten, som kräver mycket uppmärksamhet och fokus på de här vägarna.
För jävlar va en del kör! Man ser ingen i backspegeln och plötsligt gungar det bara till i hela bilen och något susar förbi.

Vi avnjöt en god hemmalagad spagetti och köttfärssås vi haft med i frysen. Det och ett glas rött och vi somnade gott.

På morgonen hörde vi tidigt hur alla lastbilarna började ge sig av. De ville inte spilla någon tid.
Vi gav oss iväg vid 7, även vi ivriga att få komma iväg. Jag hade befarat köer kring München i måndagsmorgonrusningen, men det gick förvånansvärt bra.

Det är när man viker av österut från München mot Salzburg som den där riktiga lyckokänslan infinner sig, för då börjar bergen och allt är så vackert. Det är lätt utför och man rullar lätt fram omgiven av vackra vyer. Chiemsee Lake dyker sedan upp på vänstra sidan och i glittret på sjön ser man mängder av små segelbåtar.

Tyvärr fick vi snart annat att tänka på. Vi närmade oss gränsen till Österrike och skulle stanna och köpa Vingrette. Ett litet klistermärke för ungefär 70 SEK att sätta på framrutan som är giltigt i 7 dagar. Detta är en avgift Österrike tar ut för att få köra motorväg.

Precis innan vi skulle stanna upptäckte jag att på en informationsskylt att bilden av en husbil fanns med på två ställen. De under 3,5 ton och de över.
Vi vägde kanske bara 3, men var inreggade över 3,5 så vi tillhörde den tyngre kategorin.
Jag började nu febrilt bläddra i boken "Upptäck Europa med bil" som jag beställt precis innan vi åkte och som turligt nog hann komma samma dag som vi lämnade Habo.
Vägde man över 3,5 ton så skulle man istället köpa en GO-Box. En liten box man laddade med pengar och som placerads på framrutan. Kostnaden baserades på antal körda kilometer.
Man skulle också ha registrerat sig innan 14 dagar innan avresa och fått veta vilken miljö-klass man tillhörde. Om man missat detta kunde man välja dyraste klassen, vilket vi fick göra.
Varje gång man passerade en registreringspunkt pep det till i boxen.

Resultat av detta blev att resan genom Österrike blev betydligt dyrare än de 70 kronorna, vi hade tappat lite tid och hoppades vi gjort allt rätt.
Fördelen var när vi kom till alla tunnlarna ner mot bergspassen. Istället för att ställa sig i kö för att betala för tunneln, så åkte alla med GO-box i en egen fil och summan för tunneln drogs av automatiskt. Inga stop och inga köer!

Mycket snö låg kvar i bergen på en del ställen. Kanske berodde det på att vi var en månad tidigare.

Genom Karawanken-tunneln kom vi in i Slovenien. Här kunde vi inte heller använda oss av vanlig Vingrette, utan fick åka en specialfil vid kontrollstationerna. Men här blev skillnaden i pris inte så stor.

Dagens mål var Baska på ön Krk. Vi har visserligen redan varit där 2 gånger innan, men tycker det är så bra.
Vid Postinjagrottorna vek vi av motorvägen och körde småvägar mot Kroatiska gränsen. Vädret blev för ovanlighetens skull sämre och vinden tilltog.
Vid den Kroatiska staden Rijeka fick vi får första skymt av Medelhavet, varpå ett vällustkänsla spred sig i hela kroppen. Det blåste rejält när vi närmade oss kusten, men bron över till Krk var som tur var öppen. Där hade vi vinden i ryggen och kunde säkert ta oss över sundet.

På småvägarna ner mot Baska mötte vi regnet och då vi kom fram till Camp Zablace var det 14 grader och ösregn. Där vi innan vandrat runt i stekande sol och valt plats, blev det nu regnjacka på.
Eftersom det var tidigare på säsongen fanns det gott om platser att välja på och vi hittade en fin grön plätt på de fria ytorna. Vi hade kunnat få en plats bland de bokningsbara närmre havet, men det är skönt med lite mer yta och att inte har grannen så nära inpå.

Vi har nu varit i Baska i 6 dagar och mycket var sig likt.
Den gamla farbrorn på vår ena favoritrestaurang Ragusa kände igen oss på långt håll och vinkade in oss till hans restaurang. Givetvis blev det hans goda schnitzel, den har vi längtat efter och pratat om i snart ett år.
På vår andra restaurang Poper hade tyvärr vår favoritservitör slutat och jobbade nu i Dubrovnik. Men min favorit rätt "hemlagad pasta med adriatiska räkor" fanns kvar och smakade lika gott som förr.
Löpvägarna var dock de samma och de små mysiga trånga gränderna.
Men det var betydligt mindre turister i byn, vilket inte gjorde något. Prisnivån på både camping och vissa restauranger var också något lägre.

Vädret har varit lite ostadigare och svalare, vattentemperaturen likaså. Men 14 grader och ösregn såg vi bara till första kvällen, sen har det blivit mycket bättre. Något svalare temperaturer både på dagar och nätter jämfört med augusti, men det gör absolut ingenting.
Så det har blivit bad både från klippor och stranden inne i byn.

Vi har ju även hunnit med att fira midsommar här och det hade nog gått alldeles utmärkt om det inte kvällen innan dundrade in 7 stora norska ekipage på campingen och köpte upp alla jordgubbar så vi svenskar stod här med lång näsa och blev utan. Firar norrmännen midsommar? Eller varför skulle de just denna dag köpa på sig alla jordgubbar.

Hur som helst, det fick bli midsommar utan jordgubbar. Gräddfil, sill, färskpotatis, frusen gräslök och köttbullar hade vi med från Sverige.
En lite nubbe hade vi kompletterat med på båten och vi avnjöt en traditionell svensk midsommarlunch.

Det ovanliga var väl att den föregåtts av en förmiddag på stranden och avnjöts i badkläder.
Men på kväll var ordningen återställd eftersom ett åskoväder drog in och grillning hann med nöd och näppe bli klar innan regnet kom och middagen fick ätas inne i husbilen.

Här i Baska är det verkligen semester och det var det vi ville ha. Få känna den där känslan att vi är lediga, och länge.
Jag hade inga större problem med att släppa allt och var nog i semester-mode redan på Rügen. Värre var det med min man. Jag lyckades ganska snart få honom att sova ut lite på morgonen. Men han skulle ju prompt hälsa på alla han möter. Och såg personen minsta förvirrad ut så var han gång på gång på väg fram och fråga om de ville ha hjälp med något.
Men nu har även han förstått att han inte befinner sig i butiken och skall serva alla, utan att vi faktiskt har semester.
Mycket läsning, några måsten som disken, men annars har vi bara tagit dagen som den kommer.
Brödet köper man färskt hos bagaren på morgonen och grönsaker och frukt i något av alla grönsaksstånd. Det gillar jag.

Vi har även lärt känna några andra svenskar. Först ett äldre par, vi kallar dem för "Turistinformationen". Jag är så imponerad av dem. De är i 70-års åldern och åker runt och njuter av livet. De hade varit ute en månad när vi träffade dem. De har varit i Kroatien x antal gånger och vet om varenda stad, plats, camping mm.
Så har vi en fråga om någon stad, strand, bra väg osv så frågar vi dem.
Även de har en Adriahusbil lik vår.

Så kom vänner till dem, även de med en Adria. Och strax därpå en svensk barnfamilj med 3 barn som ligger vid oss. Också de i en Adria.
Inte nog med det. I Sverige bor vi alla inom en radie på 10 mil och alla hamnade vi här. Och alla blev vi utan jordgubbar på midsommar.
Många trevliga människor och hos "Turistinformationen" bjuds det gärna på starka drinkar som enligt min man får mig att prata mer än vanligt. Tänk att jag förstår inte alls vad han pratar om.

Imorgon är det trots allt dags att rulla vidare. Vi hade en plan och vi har givetvis fått tips och råd av Turistinformationen.
Men vädret verkar inte riktigt vara med oss, så vi får se, plan A eller plan B...

I'll be back!
/Marit

Jul- och nyårshelg brukar ju vara förknippat med att köpa julklappar och sedan mycket ledigt med familjen.
Jobbar man i butik så innebär det raka motsatsen, dvs sälja julklappar och väldigt lite ledig tid med familjen.
Så när man är gift med en man som jobbar i butik innebär det mycket tid ensam hemma under julen. Visserligen har han ledigt på julafton och juldagen, men annars fullt ös på jobbet.

Jag hade därför julen som passerade stora planer på vad jag skulle hinna på all min ensamma tid. Rensa garderober, pyssla, städa osv osv.
Men så hände något, jag hittade Pinterest.
För er som inte vet vad det är så är det ett sätt att "pinna", eller märka, en intressant sida eller bild på internet.
Det kan vara ett recept, en trädgårdstips, pysseltips, kläder, mode. Ja allt!
Så en tidig morgon när mannen gav sig av till jobbet så ställde han in en kopp kaffe till mig på nattduksbordet. Och där blev jag fast, långt efter att kaffet var slut och jag borde gått upp för länge sedan.
Först sökte jag på scrapbooking och inspirerades och "pinnade" för fullt och la i olika mappar och kategorier.
Det ena ledde till det andra och jag hamnade från bild till bild. Ett vackert foto på en måne tog mig till vackra resmål och till någons "Bucket List".

Det var då jag hittade en bild som fick mig att känna att dit måste jag, det spelar ingen roll vart det ligger, dit ska jag.

Döm om min förvåning då jag upptäckte att denna plats, som hette Plitvice National Park, låg i Kroatien. Och inte långt från Baska.
Jag såg ju att det var en hel del mindre vägar dit och att det låg i bergen. Men en vacker dag då vi kanske har en husbil skulle det säkert vara fullt möjligt. Och kanske gärna då vi hade tidig semester och att det fanns mycket vatten i sjöar och vattenfall.

Och så föll ju sig slumpen så att vi hittade Dexter och just i år då vi hade tidig semester. Och jag började ju genast tjata om att jag ville dit. Och nu skulle min dröm gå i uppfyllelse.
En något oviss väderprognos gjorde att vi tvekade lite, men den ville vår väg så vi lämnade Baska idag på morgonen.

Redan igår se vi adjö till vår favoritfarbror på Ragusa och avnjöt en sista underbar måltid. Grilltallrik med 4 sorters kött, potatis, sallad, 0,5 L vin och 0,5 L bubbelvatten och för detta betalade vi ca 220 SEK.
Hans fru hade gått bort under året och han drev nu restaurangen med sina söner. Han hade magrat av mycket sedan sist och vi förstod att det varit ett tufft år. När vi sa vi ses nästa sommar så sa han, kanske det, om jag lever. Kändes så sorgligt att säga adjö då.

Idag tog vi farväl av våra svenska vänner, kändes också lite tråkigt. Gillar verkligen barnfamiljen som låg vi oss.

Vi lämnade sedan ön Krk bakom oss och körde kustvägen söderut. Precis som vår egen Turistinformation sagt så var det så vackert så det gjorde ont i bröstet. Små byar med vackra stränder och lummig grönska.

Sedan spelade GPS:en oss ett spratt. Han ville få oss att svänga en väg för tidigt in över bergspassen. och vi svängde. Till en början var vägen ok men sedan blev det värre och värre och smalare och smalare. Tillslut var tillåten hastigheten 20 km/h.
Eftersom "turistinformationen" sagt att vägen till Plitvice var helt ok, så började jag undra om vi var på rätt väg. Så vi vände .
Tur var väl det för vi hade svängt 8 km för tidigt.

Även om den rätta vägen var bättre så var den väldigt kurvig och bitvis brant. Helt klart körbar, men det gick inte alltid så fort. Varningsskyltar för serpentinvägar och skarpa kurvor, hårnål efter hårnål och sakta letade vi oss upp på toppen.

Väl uppe på bergskammen började en ny typ av landskap. Där låg som en platå i skydd mellan bergen och åkrar, betesmark och sädesfält avlöste varandra. Man kunde förstå att det var bördiga områden som säkert låg skyddade mellan bergen och fick en hel del regn då tunga molnen fastnade bland bergen.

Efter att ha kört en stund genom jordbrukslandskapet så ändrades terrängen igen. Skogen övergick från låga tallar, till björkar till tätare granskog. Vi vek sedan av lätt norrut upp mot Plitvice och närmade oss bosniska gränsen. Då kom bokskogen.
Vi passerade ingången till parken och fortsatte till Kamp Korona som vi fått tips av på 2 håll. Vi var fortfarande kvar i Kroatien men gränsen till Bosnien ligger ett stenkast bort. Visst tänker man på vad som hände i dessa vackra landskap för dryga 20 år sedan.

Kamp Korana var utan tvekan den finaste men mest speciella camping jag någonsin sett. Mitt ute i ingenstans vid en lite by ligger denna camping på ett stort och kuligt område. Små vägar löper kors och tvärs och man vet knappt vart man är. Folk tältar, campar med husvagn och husbil överallt. På slänter, i dalar, på parkeringar.
Nedanför rinner den vackra ån. Servicehusen är superfräscha, det kostar ca 200 SEK per natt här och de har gratis buss till parken. Restaurang, turistinformation (dock inte vår egna) och affär finns på området. Vad mer kan man begära?!
Och gästerna är i alla åldrar. Från back-packande ungdomar, till medelålders, barnfamiljer och pensionärer.

Vi åt en spagetti bolognese och drack en öl för en 50-lapp per skalle. Sedan fick vi information om morgondagens vandring. Efter det tog vi cyklarna och cyklade ner mot ån. Vattnet är så otroligt klart och fint så man ser botten klart och tydligt.

Vackrare ställe får man nog leta efter.
Och då har vi inte ens varit i parken ännu. Väntar med spänning på morgondagen, skall bli roligt att få uppfylla den här drömmen.
Enda orosmolnet är varningsskylten vi såg vid infarten till parken.

Men jag antar att de är mer rädda för oss än vi för dem....

/Marit

När mörkret sänkt sig över campingen såg man bara svaga sken från levande ljus från de som satt kvar utomhus eller svaga lampor inne i bilarna. Ett nästan kusligt lugn vilade över hela området och det kändes nästan bisarrt hur alla dessa människor hittat ut hit. Mitt ute i ingenstans.
Innan läggdags gick vi ner för att ta en dusch. Myggolja i kombination med svett efter cyklelturen är inget man vill gå och lägga sig med.
På väg ner stannar Stefan upp och jag ser att han tittar på något. Strax därpå uppfattar även jag vad som väckt hans intresse. En liten, liten ljuspunkt hoppar runt framför våra ögon. Eftersom vi precis tittat lite på Steven Spielbergs serie "Taken" med konstig ljus de tror kommer från rymden, så börjar vi ju undra hur vi egentligen mår. Hur mycket vin drack vi ikväll?! Nu ser vi dansande ljus på fler håll.

Plötsligt inser vi att luften är full av eldflugor. Så häftigt!!!
Jag har sett en för flera år sedan, men här var de överallt.
Somnade spänd inför morgondagen med texten av Owl Citys "Fireflies" i mitt huvud.

"You would not believe your eyes
If ten million fireflies
Lit up the world as I fell asleep"

Idag tog vi bussen kl 9 de ca 6 km till parken. Vi blev avsläppta vid entré 1 och köpte biljett in.
110 kuna (ca 130 SEK) kostar inträdet och då ingår även båtfärd och transport med ett litet tåg.
Sedan var vi redo att ta oss an Plitvice National Park. Vi valde program C vilket innebar vandring, båtfärd, vandring, återfärd med tåg och sedan en kort vandring. Detta skulle ta 4-6 h.

Med facit i hand kan jag bara säga - WOW - what a day!!!
Bilder i broschyrer och i reklamsyfte kan ändras, mixas och förvrängas och färger kan förstärkas, allt för att lura ögat. Och någonstans var jag nog lite orolig att parken inte skulle leva upp till mina förväntningar. Att det bara skulle vara ännu ett vattenfall i mängden.
Men dagen har varit helt magisk. Finns nog ingen bild i världen som kan göra Plitvice rättvisa.
Av alla platser jag sett, och då räknar jag mig själv som hyfsat berest, så har jag nog aldrig sett något så vackert, mäktigt och häftigt.

Vi började med en bra överblick av de nedersta fallen från en utsiktspunkt.

Sedan gick vi ner till en av de nedersta sjöarna på 504 över havet och besökte "Big Waterfall" på 68 m.

Sedan fortsatte vandringen. Långsamt klättrade vi uppåt sjö efter sjö, fall efter fall. Det forsade, porlade och rann precis överallt. Stora fall, små fall, under dig, över spången, bredvid dig.

Trollskt vackra sjöar och pooler med vatten så kristallklart att du på flera kunde se botten.
Fiskar simmade intill stigarna och under spångarna. Stora som små.

Grönska i vattnet och bredvid vattnet.
Överallt rann vatten över en ny kant och skapade nya fall.

Då vi kommit upp en bit åt vi en tidig lunch innan vi transporterades med båt över den största sjön.

Sedan fortsatte vandringen uppåt fallen tills vi kom upp till den översta sjön på 637 m över havet.
Därifrån tog vi det lilla tåget tillbaka nästan till entrén. Sista biten fick vi gå för att få en vy över fallen uppifrån.

Som sagt, ingen bild gör parken rättvisa. Jag säger bara en sak - åk hit!!!
Det är som i en saga. Så som man skulle vilja rita en mysig plats i en berättelse. Det känns nästan overkligt.
Alla vattenfall jag sett innan är inget mot dessa.
Stefan är även han mycket nöjd med vår tur hit. Han visste nog inte riktigt vad han hade att vänta. Men nu vet han och har tackat mig och Pinterest för detta.
Är ni i närheten i Kroatien, lägg några dagar här. Det går bussturer från flera turistorter vid havet. Mängder med mysiga pensionat kantar vägarna.
Jag lovar, det blir ett minne för livet.

Imorgon skall vi leta oss ner från bergen och fortsätta vår resa söderut. Målet blir förmodligen Nin strax utanför Zadar.
Vi har nu besökt två platser som finns med på UNESCO:s världsarvslista på denna semestern. Köhninhsstuhl var den första, Plitvice den andra, kanske hinner vi någon mer.
Men nu har jag en ny dröm. Har sett bilder på parken i höstfärger, och i vinterskrud. Tänka att få åka hit en annan årstid...
Och någon björn har vi ju inte sett än...

/Marit

Lämnade det vackra området kring Plitvice Lakes och körde söderut på nya vägar. Precis som vi trott, så berättade de på campingens turistinformation att dessa områden varit hårt utsatta i kriget. För 20 år sedan fanns i princip ingenting här. Allt som fanns här idag var uppbyggt på nytt.
Vi passerade några ruiner av gamla kyrkor och öde byggnader. Det är så svårt att föreställa sig det hemska som pågått här i detta vackra landskap.

Då vi kom ut från skogen mötte nya vyer oss och återigen blev vi både förvånade och hänförda. Stora slätter sträckte sig mil efter mil. De påminde nästan om stäpperna och savannerna i Afrika. Särskilt som det låg en stor sjö mitt i. Man kunde nästan se antiloper, lejon och elefanter gå där och söka vatten i oasen.

I slutet av slätten tonade mörka moln och höga berg upp sig. Det var topparna Ozeblin och Kuk på 1657 respektive 1142 m.
(OBS, jag har inte skrivit fel, ena toppen heter så.)

Ut på motorvägen, genom en 6 km lång tunnel genom ett berg och vips så var slätterna och bergen borta. Istället kom ett kargt stenlandskap med några enstaka träd och buskar. Utanför låg havet.
Vi fortsatte ner mot staden Zadar men svängde av innan ut mot en liten by som hette Nin och ligger på en halvö.
Byn skulle vara väldigt mysig och det skulle vara sandstrand här.

Vi hade tittat ut en camping, Ninska Laguna, som skulle ligga vid havet nära till stranden.
Campingen var liten och enkel, men ren och vi fick en bra plats med utsikt över sundet och bergen.

Jag kan nog inte riktigt precisera vad det var som till en början gjorde att vi inte kände oss nöjda. Kanske var det de samlade intrycken.
Åskan närmade sig från två håll och vi fixade till en enkel lunch. Himlen var becksvart men det var otroligt vackert mot sandstranden.
Över oss föll bara några droppar och vi tog sedan cyklarna in till Nin. Så mysig by och själva stadskärnan ligger på en ö med en bro över. Bilen parkerar du på fastlandet och går eller cyklar in.

Då du kommer över till ön omges byn av en ringmur. Vi gick in och tittade och innanför fanns små mysiga gränder, gator, restauranger och affärer. Hit skulle vi definitivt ta oss ikväll för att äta.
Eftersom vi inte var helt nöja med campingen cyklade vi bort till det stora Zaton Holliday Resort. Ett gigantisk område med både camping, lägenheter, aktiviteter, vattenpark mm mm.
Det var just pga storleken, priset och att vi inte kunde tillgodogöra oss allt som fanns där, som vi valt bort denna.
Men platserna var fina och servicehusen superfräscha. Kanske skulle vi flytta hit och känna lugnet och bara bada och sola.
Men jag var inte helt betagen av vattnet och stranden. Saknade det klara vattnet och småstenar, pebbles, och klippor. Här var det grå sand och vattnet var lite grumligt.
Och när vi såg incheckningskön och alla människor så bara kände vi, nej tack!

Vi cyklade hem till vår lugna men enkla camping och besökte vår strand. Hette Queens Beach och många låg där och solade. Fanns även som en lagun in med ännu mörkare strand och jag hade läst att den skulle innehålla "medical mud".

Ett par från vår camping kom just upp ur vattnet och kvinnan hade hela kroppen insmetad med lera. Jag var trots värmen inte ens badsugen. Än mindre på att smörja in mig i lera.

Jag borde börjat oråd när jag såg parets barn, men tänkte nog bara att de var oansvariga föräldrar. Deras lilla barn på dryga 1 år var precis rödprickig i ansikte, på armar och ben. Först trodde jag nog det var vattenkoppor eller något, men man kunde tydligt se vart kläderna suttit, så jag förstod att det måste vara myggbett i massor. Att de inte skyddat sitt barn bättre tänkte jag.

Över ett glas vin och 30 min köpt wifi bestämde vi oss för att åka vidare imorgon. Här skulle vi inte bli nöjda. Havet var inte inbjudande, stranden och campingen sådär.
Visst kunde det vara bättre inne i själva Zadar. Men den grå sanden verkade fortsätta även där.

På kvällen cyklade vi in till Nin och parkerade utanför ringmuren. Vid det lilla torget mitt inne i byn hittade vi en mysig restaurang och åt en schnitzel, en pizza och 2 stora öl för 140 SEK totalt. Förstår inte hur det kan vara så billigt.
Eftersom det var så mysigt och billigt inne i Nin så kom vi efter maten fram till att så bråttom har vi ju inte. Vi stannar en natt till och åker i övermorgon. Skiner solen kan vi vara på stranden, regnar det tar vi bussen in till Zadar. Så fick det bli!

Tillbaka på campingen tänkte vi sätta oss ute, men vi upptäckte att luften var full med mygg.
Efter ett besök på toaletten kunde Stefan konstatera att det ven i luften där inne. De var överallt.
Förmodligen är det perfekta marker för dem här. De lite halvsunkiga områdena med lera måste ju vara rena paradiset för dem.

Så vi satte oss inne och och såg lite film. Vädrade ur värmen men var noga med att dra för alla myggnät.

Sedan följde värsta natten på länge. Så fort vi lagt hörde vi dem vina. I öronen, i näsan, de stack, vi fäktade, de flög. Lyckades somna till då och då, men vaknade snart igen av att de ven runt våra huvuden.
Hur många kan de vara egentligen och vart kommer de in?!?

När kyrkklockan inne i Nin slog tre hade vi bara sovit korta stunder. Då vaknade även en avlägsen tupp och började gala.
När klockan slog fyra vaknade småfåglarna och nu var vi klarvakna. Jag hade då döpt om Nin till Nan som i "Not Another Night".

När klockan slog fem slumrade vi till lite och sov till sju.
Med bett över hela kroppen, med blod på lakan, gardiner och väggar vaknade vi fast beslutna att åka snarast möjligt. Här stannar vi inte en sekund till. Nin som by, supermysigt. Men mygglagunen klarar vi oss utan.

Så idag fortsatte resan söderut, mål Trogir utanför Split. För Zadar var Zådär.

/Marit

Att åka till Trogir var en ren chansning, men vi hoppades verkligen att det skulle vara bra. Vi såg båda fram emot att bara ligga still ett tag och sola och bada.

Staden Trogir är pytteliten och ligger på en ö. På kartan hade vi sett att över dit finns bara 2 broar, en liten gångbro och en smal bro för bilar.

Campingen vi sett ut, Automp Rozac, låg sedan på en större ö utanför Trogir. Och dit fanns bara en väg. Först över bron till Trogir, sedan ännu en bro till Okrug Gornji.

Allt gick hur bra som helst tills vi kom till 2:a bron. Då blev det kö. Och när vi kom över till Okrug Gornji fanns inga skyltar. Bara höger eller vänster. Rakt fram var en trång gränd. Min instinkt sa, sväng höger.

Så vi kröp fram i kön, utan att veta om vi var på rätt väg. Kö i motsatt riktning också. Sen totalstopp. Var vi ens på rätt väg? Tänk om vi satt i kön till ingen nytta? Att vända var inte att tänka på.

Lite bättre blev det då vi såg att vi mötte en husbil. Då kanske vi var på rätt håll.

Ännu gladare blev vi då vi kom närmre och insåg att den var svensk. Då vi möttes vevade vi ner rutan och frågade om vi var på rätt väg.

Jodå, Kamp Rozac låg här några kilometer bort. Men det är trångt, inte där, men på vägen dit.

Okej, då var vi iallafall på rätt väg. Det gjorde att köandet kändes bättre.

Men snart fick vi nya bekymmer. Trångt var bara förnamnet. Liten smal gata och kö i bägge riktningarna. Möte med både bilar, lastbilar, husbilar och bussar. Bilar tutade bakom men vi kom inte framåt, för trångt för att möta en lastbil. Vi backade, svängde in, svängde ut, fixade och trixande. Sakta gick det, men alla hjälptes åt, särskilt alla lastbilschaufförer.

Värst blev det då vi fick möte med en stor Hymer-husbil där det var höga murar på bägge sidan vägen. Båda bilarna fick ta in backspeglarna, jag hängde ut genom fönstret och höll koll på muren som vi slickade med bara någon centimeter tillgodo.

Efter 25 min var pärsen över och vi var framme på campingen utan en skråma på bilen.

Vår första fråga var. - Varför dessa köer?

När vi fick svaret så var det rätt självklart. Halvdant väder, ingen vill bada, vad gör man då? Jo, åker och handlar. Samma sak som händer på tex Öland på sommaren då alla skall till Borgholm. Kö och stopp överallt.

Men köandet var värt det och vi fick en bra plats på campingen.

Vi har nu solat och badat några dagar vid campingen och stranden och vattnet är jättefint.

På kvällarna har vi tagit cyklarna ner till Trogir. Den mysiga gamla stad, som dessutom blev vår 3:e plats att bocka av på UNESCO:s lista.

Det som känns så konstigt att förstå är att vi tagit husbilen till palmerna.

Bland mysiga gränder har vi njutit av fiskrätter, god pasta och pizza och kött.

Igår vaknade vi till oväder. Först kom blåsten och diskbaljan blåste i backen. Blåsten tilltog och åska hördes på avstånd. Sedan kom ösregn, åska på nära håll och hagel. Det blev ett riktig oväder.

Frukosten fick ätas inomhus och det blev en filmstund innan det var dags att städa upp utanför husbilen. Solen började titta tillbaka och började torka upp det blöta. Men tusentals långa tallbarr täckte allt.

Lagom till vi var klara fick vi besök på camping. Min kollega som nyligen kommit ner till Makarska hade lite tråkigt i det dåliga vädret och tog en tur till Split.

Så det blev lunch och glass tillsammans med familjen Mujanovic.

Rolig och annorlunda dag här nere. Inte var dag man får besök så långt hemifrån.

Besökarna hade även med sig solen, så idag har det blivit en dag på stranden igen.

Imorgon väntar en dag till havs. Skall bli spännande att se vad dessa omgivningar har att erbjuda.

/Marit

Vår tur till havs blev en skön och behaglig dag. Vi lämnade piren i Okrug Gornji vid nio på morgon och åkte sedan in mot Trogir för att hämta fler passagerare.
Vi hade valt en plats på översta däck och hade en bra vy över omgivningarna.
Först gled vi in i Trogir hamn och hämtade upp fler passagerare och vi fick en underbar vy över byn.

Då alla gäster var ombord påbörjades serveringen av raki. Även om jag vet att jag inte tycker om det så tog jag en, för att några sekunder senare grina illa och ge bort resterna till fiskarna i havet.
Stefan säger alltid att det smakar spolarvätska. Jag har aldrig smakat på just det, men vidrigt var det vi fick i glasen.

Vårt första stopp var Blå Lagunen utanför ön Drvenik Veli. Där stannade vi för bad och snorkling. Havet var verkligen blått inne i lagunen så man förstod vart namnet kom ifrån. Flera små öar och kobbar omgav lagunen och vattnet var kristallklart och botten syntes tydligt. Ibland var den sandtäkt, ibland klädd i sjögräs och stim på hundratals sardiner strök fram gång på gång i lagunen.

Efter stoppet i lagunen rundade vi ön och gick in i en smal och lång vik. Längst in i viken låg världens mysigaste by i ett skyddat läge. Vi vandrade bland gamla hus omgivna av enorm blomsterprakt och jag som gillar gamla dörrar och fönster fotade för fullt.

Båtens samtliga gäster började bli småhungriga och vi var alla fokuserade på att hitta samma sak - glass. Längst in i byn hittade vi en gammal dam med ett litet glasstånd. Gissar att detta besök gjorde hela hennes dagskassa, kanske hela veckans.
Stoppet i denna byn tillhörde nämligen inte ordinarie tur, så det hörde nog inte till vanligheten att det kom 50-60 besökare inom loppet av 10 min.

Sedan fortsatte turen till ön Solta där vi åt lunch med live-musik och gjorde ett längre stopp. Här var en större badvik men låg ändå lite skyddad med öar utanför. Ett lugn vilade över viken. Kristallklart vatten och fina omgivningar med fikonträd som växte på sluttningarna ner mot havet. En och annan restaurang eller lägenhetsbyggnad fanns, men de smälte så väl in i landskapet att de knappast syntes.
Efter lunchen blev det bad, sol och snorkling. Några andra båtar hade också ankrat här, men det var fortfarande lugnt och stillsamt. Hit åkte du nog då du vill komma bort och göra ingenting alls.

Sedan vände vi tillbaka mot Trogir och det bjöds på rikligt med raki. Det polska gänget i fören drack friskt och underhöll resten av båten med glada sånger.
Jag gillar att vara ute och åka på sjön, måste inte se något speciellt, bara sakta och lugnt glida fram och njuta. Så detta var en skön dag som inte kostade mer än ca 200 SEK per person för mat och allt.

Vår plats på campingen var bokad från lördagen, så det började bli dags för oss att dra vidare. Vi bestämde oss för att åka på torsdagen. Med en vecka kvar tills vi måste vända hemåt så kändes det fel att åka längre söderut. Därför var valet enkelt. Vi åker norrut och lägger ännu en vecka i underbara Baska.

Sista kvällen i Trogir bestämde vi oss för att äta på restaurang Kristian. Det skulle nu bli 4:e gången. Vi gick lite andra gator och gränder inne i stan och höll nästan på att gå vilse. Vackra trappor ledde upp till lägenheter i gamla hus. Krukor och blomlådor överallt. Kors och tvärs över våra huvuden hängde tvätten på tork i både en, två och tre nivåer.
Så småningom hittade vi ut på turistgatan igen och gick bort Kristian. Ägaren och hans bägge söner välkomnade oss varmt och var så glada att se oss.

Efter att ha ätit både pasta och pizza här bestämde vi oss för att testa köttet. Beställde biffstek med grönpepparsås.
My god! Vilken smak och vilket kött!!! Två rejäla skivor av något som måste varit oxfilé som var perfekt grillad, fantastiskt god grönpepparsås, strips, grillade grönsaker och lite frukt. Men idag åt vi dyrt, ca 145 SEK per person. Men så fantastiskt gott det var. Värt varenda öre!!!

På torsdagen lämnade vi campingen redan innan sju. Precis som vi hoppats slapp vi alla köer och hade gått om plats på den smala vägen ner till stan. Vi hade sedan ca 30 mil att köra upp till Baska och att komma kustvägen söderifrån var omöjligt ännu vackrare än ner vi körde åt andra hållet.

Kom upp till Baska vid lunchtid och ännu fanns gott om plats på campingen. Än hade inte den riktiga semesterruschen satt igång.
Men på stranden var det skillnad, mycket mer folk och försäljare och det märktes även på folkmyllret på gågatan på kvällen. Vattentemperaturen hade ökat med nästan 5 grader under de 10 dagar vi varit borta.
Vår favorit-farbror på Ragusa blev både glad och förvånad att se oss. Vi kunde alla vara överens om att Baska är bra. FörBASKAt bra!!!

På lördagen blev det lite dramatik på stranden. Då vi var uppe vid husbilen för lunch hörde vi helikoptern komma. Eftersom vi bägge var på toaletten då den kom så såg vi den aldrig. Men eftersom ljudet från rotorbladen hördes tydligt genom taket på servicebyggnaden så förstod vi att den flög lågt.
Då vi kom ut från toaletten så såg vi den flyga ut över bukten i Baska, cirkulera några varv och sedan gå upp längs bergskammen till höger om byn. Där hovrade den en stund och kom sedan tillbaka in över land.

Vi återvände till stranden efter vår lunch och strax därpå kom helikoptern tillbaka. Nu gick den direkt till bergskammen och ställde sig att hovra en lång stund. Sedan såg vi hur något lyftes upp och helikoptern kom nu tillbaka in mot land med något hängandes i vajern. Då den passerade stranden såg vi att en man i sele hängde där klädd i hjälm och skyddskläder. Framför sig hade han något som såg ut som en bår. Vi gissade att de fått rädda någon uppifrån berget och att denna personen nu låg på båren.

På eftermiddagen väcktes jag ur min halvslummer av högljudda röster. Då jag tittade upp stod en grupp människor samlade på stranden. Rösterna blev högre och högre och mer ilskna. Fler personer vaknade till och undrade vad som stod på.
På stranden stod två män, överförfriskade och skrek åt varann. Det såg ut som om de kommit från den närliggande puben och två tjejer från personalen försökte lugna dem. Den ene verkade redlöst berusad och ville bara därifrån till sin båt som låg och guppade vid stranden. Den andre var fly förbannad och skulle till varje pris puckla på den förste.
Han var nog inte nykter han heller och såg oerhört fjantig ut där han stod och skrek klädd i ett par för tajta badbyxor och ett par neonorange solglasögon som han kört upp i pannan upp och ner.
Fler anhöriga kom springandes och den redlöse kom ut till sin båt. Om nu köra båt va en bra ide.
Frun till han i badbyxorna lyckades tillsammans med tjejerna vända tillbaka mannen till baren.

Allt lugnt i några minuter. Men den redlöse fick inte igång motorn och mannen i badbyxorna hade inte gett sig utan smet och gick mot båten. Den redlöse började då hota honom med båtshaken. Efter mycket om och men satt den redlöse i båten på väg ut mot sjön och den andre var tillbaka i baren. Detta utan blodvite tack och lov.
Vi fick sedan veta att den redlöse var en känd sjöman som kunde bli lite vild av sig efter några glas för mycket. Gissar även den andra kom härifrån och fått för mycket i sig.

Sedan varade lugnet ända till söndagen då Stefan tycktes fått nog av mig och vårt äktenskap och kastade ringen rätt ut i Medelhavet.
Dagen började fantastiskt bra med att vi förberedde frukost som vi packade med och cyklade bort till klipporna i Baškas utkant.
Underbart att njuta av frukosten i solgasset med det kristallklara vattnet nedanför. Här hoppar man i och klipporna stupar brant ner i havet. Det blir snabbt 8-10 meter.
Vi solade, badade och njöt. Tittade på en italienare som trots värsta lyx-fiskeutrustningen inte fick mer än pytteliten fisk på 3 timmar. När vi badade roade vi oss med att kasta "gris" i vattnet med en liten boll som studsar i vattnet. Fast vi döpte om den till "fisk" och det var riktigt jobbigt eftersom man fick trampa vatten samtidigt.

Vi halv två cyklade vi hem för lunch och lite skugga och lite senare på eftermiddagen gick vi ner på stranden.
Oerhört varmt idag och nästan ingen vind. Så det blev många och långa bad med mera bollkastning.
Precis efter att Stefan kastat bollen mot mig hör jag honom dra efter andan. Jag fångar bollen och kastar den mot honom men han bryr sig inte om den utan stirrar bara i vattnet framför sig.
- Ringen, jag tappade ringen. Den for av när jag kastade bollen.
Först trodde jag han skojade, men så visar han upp ett tomt ringfinger där det endast syns en vit markering i huden där inte solen kommit åt.

Panik! Vad gör vi nu?! Hur långt flög den?
Vi står i vatten till bröstet och botten är här täckt med sand och några större stenar. Mellan oss är det gissningsvis ca 10 meter. Någonstans där emellan finns ringen.
Stefan tror ändå att den flög en bra bit och sakta sakta går vi mot varandra och försöker scanna av botten.
Just när jag tänker att jag springer hem och hämtar mask och snorkel tycker sig Stefan se något på botten. Jag närmar mig sakta och ser det han ser. Det kan vara ringen.
Jag står sedan blickstilla för att märka ut platsen och han dyker ner.

Lyckan när han kommer upp med ringen mellan tummen och pekfingret är obeskrivlig. Vilken fantastisk tur vi hade som hittade den.
Och sedan kommer de andra tankarna. Tänk om den lossnat på förmiddagen vid klipporna. Visserligen är vattnet klarare där, men aldrig att vi hittat den, än mindre fått upp den på 10 meters djup.

Fortfarande gifta och med alla ringar i behåll njuter vi nu av vår sista semestervecka.

/Marit

Det var nu tredje året i rad som vi besöker Baska och det har verkligen blivit en favorit. Bra camping, fin strand och bad, mysig by, många och billiga restauranger och lagom avstånd till allt.

Nu när vi varit iväg så har vi träffat fler som varit här. En del älskar det precis som vi. Andra tycker att det är för kargt.

Visst är klipporna som omger byn karga och byn ligger i den dal omgiven av två långa bergsryggar. Men jag tycker dessa klippor är oerhört vackra och i skymningen får de ett lila-aktigt sken som får dem att de 2-dimentionella ut, nästan som kulisser.

Jag vet inte hur många gånger vi tittat upp på topparna och sagt att man skulle vilja ta sig upp dit. Men vi har nog alltid trott att det varit omöjligt, iallafall om man inte har specialutrustning. Sista biten ser ut att vara riktigt brant och bara klippvägg.

Men under våra dagar här har vi träffat på flera som sagt att det är fullt möjligt. Så vi bestämde oss för att göra ett försök. Bra skor, mycket vatten och något på huvudet till skydd för solen så var det inga problem.

Så på måndagsmorgonen gick vi upp extra tidigt och åt en rejäl frukost innan vi gav oss av. I Baškas utkant fanns en led att följa. Till en början var det en stig som gick bland träden och här var det inga problem alls att gå.

Men då vi kom ut ovan trädgränsen blev det tuffare. Dels låg solen på med full styrka och dels så blev stigen smalare och brantare och med rullgrus.

Utsikten över Baska var redan magnifik.

Strax därpå kom vi in som i en ravin, och här stod lyften stilla. Mot något klippblock kunde man hitta lite skugga och vi gjorde täta pauser och drack vatten. Svetten rann och stigen, om man nu kan kalla det stig, gick riktigt brant uppåt.

Just när vi tyckte att det började bli rejält jobbigt så planade det ut lite och friska vindar fläktade in från andra sidan.

Jag vet inte riktigt hur jag förställt mig att det skulle vara där uppe, men jag hade nog trott det skulle stupa brant ner på andra sidan.

Istället kom vi ut som på en stor platå med mjuka kullar och får gick och betade. Några torktåliga växter blandat med lågväxande buskar var allt som fanns.

Man kunde här välja vilken bergstopp man ville gå upp på och vi valde Ljubimer.

Här var det inte så mycket till stig utan man klev mellan stenar och klippblock och följde målade markeringar på marken.

Vi kunde också räkna ut att det var någonstans här helikoptern varit och hämtat någon i lördags. Brutna ben, värmeslag, hjärtproblem, ja det fanns nog flera orsaker till att någon behövde räddas härifrån.

Vi besteg toppen av Ljubimer på 220 meter över havet och njöt av utsikten och hämtade andan.

Som en del andra gjort så reste vi vår egna till stenpelare.

Nöjda med var vi sett började vi gå ner igen. Inte helt lätt det heller. Vi gled nästan i det lösa rullgruset när tyngden tryckte på nedåt.

När vi kämpade som bäst med att gå ner så säkert som möjligt så kommer det en stolle och springer ner. Visserligen med skor avsedda för detta, men ändå. Det verkar ju rent livsfarligt.

Nere på campingen kände vi oss nöjda med morgonens powerwalk och avnjöt ännu en frukost. Vi fick också veta att vi valt den långa vägen upp. Det fanns en kortare, och brantare. Jag kände mig fullständigt nöjd med den vi valt.

Under tiden vi varit borta hade vi fått nya grannar bakom oss. Det var ett äldre svenskt par som vi började prata med mer och mer. De var så trevliga och delade med sig av allsköns tips och idéer. Efter en stund uppdagades det att de var bekanta med det paret vi träffade här kring midsommar, vår så kallade "turistinformation". Inte helt oväntat för de var bägge samma härliga människor.

Jag hoppas verkligen att vi kan få vara som dem om 30 år och åka runt med husbil och njuta av livet.

Ibland känns det verkligen som om man upptäcker saker och ting för sent. Vi hade bestämt oss för att börja vår hemresa på onsdagen och det var först de sista dagarna vi gjorde så många upptäckter.

I tre års tid har vi passerat en restaurang på en gata bakom turiststråken, Restaurang Mango. Vi har tyckt att den ser så mysig ut med tak av vinrankor.

Äntligen hamnade vi där för att uppräcka att deras hemlagade pasta var helt gudomlig, portionerna gigantiska och personalen så trevlig.

Då de andra restaurangerna mest haft pastarätter med skaldjur så hade Mango stort utbud. Stefan tog rökt skinka med tryffel och jag med bacon, kyckling och svamp. Vi kunde båda konstatera att det var den godaste pasta vi ätit.

Strax bredvid oss på campingen låg en dansk familj med lite större barn. Det var först när barnens frisbee av misstag gled under en passerande bil och gick i flera delar som vi började prata med dem. Detta för att upptäcka att även dessa människor var hur trevliga dom helst. De kände väl till Sverige och våra trakter, hade vänner i Ulricehamn och besökte ofta svenska fjällen. En av de sista kvällarna kom de över med öl och satt och pratade. Vi som skulle ut och äta middag kom inte iväg förrän 21:30 och då var vi både lite smått onyktra och mätta av öl. Men trevligt var det.

Vi har träffat så fantastiskt mycket trevligt folk på denna semestern. Gamla som unga, svenskar, norrmän, danskar och tyskar. Fantastiskt med så mycket nya bekantskaper. Ny vänner på Facebook och bytta telefonnummer och mailadresser har det blivit.

På onsdags morgonen vände vi hemåt. Regnet vräkte då ner i Baska så det gjorde det lättare att åka.

Vårt första nattstopp gjorde vi traditionsenligt på en camping utanför Regensburg i vacker omgivning. Billig, god och gigantisk schnitzel tillhör också traditionen.

Hemresans andra dag brukar sedan börja med en löprunda. Det är skönt att få röra på sig då det annars blir mycket stillasittande dessa dagar. I den lilla byn Pielenhofen där campingen ligger förstod man hur engagerade tyskarna är i fotbolls EM. Dekorerade entréer, flaggor, pyntade bilar med "mössor" till backspeglarna och huven med tyska flaggan, vimplar på taket osv.

I lilla Pielenhofen hyllade de tyska landslaget på ännu ett sätt.

Upp genom Tyskland där fälten med olika sädesslag, solrosor, kilometerlånga rader med humle blandades med fält av solceller eller parker med vindkraftverk. Räknade till hela 85 stycken på ett fält.

Efter en natt på en rastplats uppe i Rostock, där vi varit innan, blev det shopping på Calles innan vi idag tog båten till Gedser i Danmark. Dannebrogen vajade så fint längs den vita sandstranden med grön strandvass. En stund senare körde vi ombord på färjan i Helsingör och var sedan hemma i Sverige igen.

Jag förstår inte vart veckorna tagit vägen. Det är nu 4,5 veckor sedan vi åkte hemifrån. Fort har det gått, men bra har det varit. Jag är så tacksam för att vi har den här möjligheten att vara borta så här.

Så stort tack till er som hjälpt till att se efter vårt hus och trädgård hemma.

Nu är det bara 2 dagar kvar av semestern innan det är dags för jobb igen. Men det känns helt okej. Det där med tidig semester kanske inte var så tokigt ändå. Vi har ju nu upplevt en sommar utomlands och kan nu njuta av den svenska högsommaren och vår underbara trädgård.

/Marit

Välkommen till Haboscrappen!

Sugen på att scrappa, pyssla och träffa likasinnade?

Anmäl dig då till vår pysselträff i Habo och kom och inspireras med oss.

Vi lovar en dag i skapandets tecken med tävlingar och demonstrationer.

Tid:Lördagen 25 oktober

Drop-in från kl. 9.00. Programmet börjar 10.00 – 22.00

Plats: Bränningeskolans matsal, Habo

55 platser

Avgift: 350:-

2 butiker på plats

Scrapfabriken från Uddevalla

K-Designs från Ljungsbro

Anmälan

Endast anmälan via mail, då vi inte har möjlighet att följa alla trådar i olika sociala medier.

Först till kvarn gäller, sedan upprättas reservlista.

Om du har önskemål om vem du vill sitta tillsammans med, skriv gärna med detta i anmälan.

Inbetalning skall ske senast 31 augusti. Vid utebliven betalning försvinner din anmälan.

För anmälningar efter 31 augusti är det betalning inom 10 dagar som gäller.

När du väl betalt är platsen bindande, dvs det går inte att få pengar tillbaka om du senare väljer att inte komma.

Vill du sälja eller överlåta din plats till annan person är det ok, men måste meddelas till oss. Observera att inga ändringar av mat, allergier osv kan göras då.

Mer information om inbetalning, kontonummer osv får du via bekräftelsemail när du anmäler dig.

Du anmäler dig genom att maila till:

haboscrappen@gmail.com

I avgiften ingår:

· Goodiebag

· Förmiddagsfralla med kaffe/te, serveras ca 10.00

· Lunch, serveras ca 14.00

· Eftermiddagsfika

· Kaffe, te,frukt, dryck och godis under dagen

· Tävlingar och utlottningar

· Demos

· För er som stannar länge så serverar vi på kvällen korv med bröd.

Vi kan lösa vissa allergier. Så ange dessa med din anmälan så återkommer vi med om vi kan tillgodose dem eller ej. Om inte görs avdrag på priset.

Försäljning

Scrapfabriken och K-Designs kommer finnas på plats med försäljning. Inväntar även svar från Gummiapan.

Kommer alla tre butikerna kommer vi av utrymmesskäl inte ha loppis.

Vi ser fram emot en rolig dag med massor av pyssel, inspiration, prat och skratt och hoppas på att just Du vill komma och tillbringa den med oss!

Sprid gärna detta till vänner och bekanta som kan tänkas vara intresserade.

Välkommen!

Marit Staaf och Emelie Sterner

Lördagen 25 oktober finns en unik möjlighet att handla pysselmaterial i Habo.

Då besöker nämligen 3 scrapbookingbutiker Haboscrappen.

Scrapfabriken från Uddevalla

K-Designs från Ljungsbro

Gummiapan från Trelleborg

Träffen är fullbokad, men alla är välkomna att handla och titta. Samtliga butiker tar kort.

Vi har öppet för allmänheten mellan 10-16.

Plats: Bränningeskolans matsal

Skyttevägen 1B, Habo,

25 km norr om Jönköping

För frågor, maila haboscrappen@gmail.com

Välkomna!!!

Att vara hemma och vara sjuk brukar vara kostsamt. Men i våras blev det dyrare än vanligt. Uttråkad och med extremt halsont låg jag hemma på soffan. Då "råkade" jag hamna på Fritidsresors sida och blev väldigt sugen på en resa till vintern. När mannen kom hem från jobbet var han inte så svår att övertala. Mars och tråkigt väder och vi längtade efter sol och värme. Fast jag sagt att jag varit i Thailand tillräckligt många gånger så kunde vi inte motstå det igen. Man vet vad man får, billigt, det är alltid varmt och skönt, fina stränder och maten är god.
Så helt plötsligt så "råkade" jag boka en resa och sedan "råkade" vi fråga min syster med familj om de ville följa med. Självklart ville de det och min sjukvecka resulterade slutligen i att 6 personer skulle till Thailand vintern 2015.

Nästan 10 månader senare var det dags. 3 januari lyfte vi från Landvetter. Inte nog med att jag nu var på väg till Thailand för 8:e gången i mitt liv. Vi hade återigen valt en charterresa med allt vad det innebär.
Och vi hade dessutom beställt vin till utresan som låg och väntade på oss på våra säten. Det är så "ostaafs" som det bara kan bli.

Sedan vår olyckliga placering på planet när vi flög till Mexico förra året då Stefan hamnade på rad 8 och jag på 32, hade vi nu genom lite klagan fått gratis förbokade platser.
Flygningen ner till Krabi gick bra, även för lille Elvin knappt 4 år med mycket spring i benen.

Transferbussen tog oss sedan upp till Khao Lak. Resan tog nästan 3 timmar med ett kort stopp. Vi passerade små byar men även stora områden med odlingar av diverse slag. Bitvis var markerna helt öde.
Lite trötta och slitna checkade vi in på vårt hotell Bhandari Resort på stranden Nang Thoung. Hotellområdet stämde bra överens med beskrivningarna på nätet. Det var precis så fint, grönt och lummigt som vi önskat.

Fritzsons bor i bungalow och vi på markplan i en huslänga. Överallt går gångar som kantas av gräsmattor, vackra planteringar och dammar med näckrosor. Näckrosorna är vackra även när de blommat över och det bara är själva kapseln kvar.

Vårt hotell ligger inte precis vid stranden men det gör inget. Utsikten från vår uteplats var så vacker ändå och vi kan gå till stranden på några minuter. Nang Thong-stranden är fin men med inslag av klippor, vilket är lite ovant. Flera dagar har det varit roliga vågor vi badat i.

Ett lugn vilar över stranden, vilket vi gillar. Inte mycket försäljare och hysteriskt nattliv. Khao Lak påminner ganska mycket om min favorit Kho Lanta. Om jag hade fått önska något så hade det varit fler små restauranger på stranden. Nu är det mest hotellens restauranger man hittar där. Men vi har redan hittat våra favorit nere vid stranden. Vill man ha fler restauranger hittar man dem uppe i centrum 5 min promenad från hotellet.

Har man inte varit här innan är det svårt att se spår av det tragiska som hände här för 10 år sedan. Där vi bor är allt uppbyggt igen.
Men vi såg en dokumentär om tsunamin strax innan vi åkte hit. Där sa de att stora delar av stranden försvann med vågen och att den därefter äts sönder ytterligare bit för bit. Utan att ha varit här innan så kan man se detta. Strandremsan är bitvis väldigt smal och stupar ibland brant ner mot vattnet. Uppe i byn och på bebyggelsen ser vi inga spår av tsunamin, men på stranden hittar vi än idag flera spår av kakelplattor och betongbitar.

Vi har nu varit här nere i 6 dagar. Det har blivit mycket tid på stranden, även om Elvin trivs bäst vid poolen. På två dagar lärde sig han sig simma under vattnet utan armpuffar. Att få honom göra samma sak ovan ytan är inte lika lätt. Men vi har ju gott om tid på oss.
Sköna After-Beach stunder på uteplatsen har det också blivit och jag har tackat mig själv flera gånger för att jag bestämde mig för att vara en riktig charterturist och förbeställa vin att ha här nere.
Omgivningarna vid hotellet är fyllda med små träd med den vackra frangi pani-blomman och fjärilar och fåglar söker sig till de blommande växterna. I buskarna vid vår uteplats brukar små, små fåglar med lång näbb hoppa omkring. Tanken slog oss att det kanske kunde vara någon form av kolibri. Denna tanke förstärktes då jag hämtade kameran för att fotografera de små liven. Så fort jag fått fokus så flög de vidare till nästa gren, och till nästa och nästa. Likheten mellan mig och Kalle Anka på hans fotografiska expedition måste varit slående.

På torsdagen tog vi en taxi norrut till stranden Ao Thong, eller White Sand Beach som den också kallas. Den var väl värd ett besök. Kritvit sandstrand med gröna, lummiga träd och turkosblått vatten. I skuggan och i skydd under träden låg mysiga små restauranger.

Här stannade vi en hel dag och njöt av sol, bad och god thaimat. Mängder med eremitkräftor sprang runt på stranden och vi roade oss länge med att studera dessa och alla dess olika typer av "hus". Snäckor i alla möjliga typer av färger och former.

Eftersom vi gillade stranden så mycket så blev det idag ett återbesök dit. Det är få människor där och stranden är lång så man hittar lätt en alldeles egen plätt.

Vid lunch följde vi stranden norrut och rundade en udde, inte helt okomplicerat för man fick gå i vattnet mellan klipporna medan vågorna slog in. På andra sidan låg ännu en fin strand och massa små mysiga restauranger. På enkla plaststolar avnjöt vi en fantastiskt lunch med fötterna i sanden.

På eftermiddagen hade vi krabb-race. Var och en fick välja ut en eremitkräfta som vi på given signal släppte på en bana. Denna lek uppskattades av både vuxna och barn.

Ikväll väntar marknaden som ligger strax norr om oss. Fritzsons hittade den för några dagar sedan och shoppade loss ordentligt. De har velat återvända sedan dess, så ikväll har vi lovat följa med.
Rapport om denna utflykt kommer nästa gång.

Ha det gott!!!
/Marit

Så var det då dags för den berömda marknaden. Familjen Fritzson utlovade bra shopping och matmöjligheter. Vi var väl från början inte jättesugna på vare sig shopping eller maten där, men lovade att ge den ett försök.
Att himmeln valde att fullständigt öppna sig i samma stund som vi hoppade på taxin gjorde väl inte det hela bättre. Men fram kom vi och tog skydd under en överbefolkad restaurang. Omöjligt att få bord och syrran såg fram emot mat från ett simpelt marknadskök.
Så när regnet lugnade sig något gav vi oss in mot marknaden. Det fanns flera matställen på rad och de var alla fyllda med turister och thailändare som flytt regnet och sökt skydd under de enkla taken. Tillslut lyckades vi få ett bord och sedan skulle vi beställa mat.

Det regnade fortfarande rejält och det var inte lätt att pressa in kroppen mellan de glödheta grillarna och den lilla takkanten som stack ut. Vattnet droppade ner från taket rätt ner i nacken och vi valde snabbt några kycklingspett och en majskolv.

Lite ris fick vi också, men det var kallt. Skall väl erkännas att det var lite roligt att sitta i denna enkla byggnad och äta billig och enkel mat. Men det var väl ingen wow-upplevelse rent smakmässigt och jag funderade mycket på hur vi skulle må av maten.

Regnet upphörde medan vi åt och vi strosade sedan runt en stund på marknaden. Stora pölar och lervälling ökade väl inte direkt shoppinglusten och när Elvin sa: - "Jag vill åka hem nu", kunde jag inte annat än att hålla med.
Min shoppingglada syster sa att hon helst vill åka tillbaka själv nästa gång så hon får handla i lugn och ro.

Tillbaka på vårt hotell gav Stefan och jag oss ner till stranden och åt ännu en omgång mat. Den första hade ju bara kittlat till i magen.

Jag var extra glad när jag vaknade på söndagsmorgonen och insåg att jag faktiskt mådde bra. Varken det kalla riset eller 2-kronors kycklingspetten hade det varit fel på. Inte heller colan som legat på kylning i en stor vattentunna och som vi drack direkt ur burken på hade gjort oss dåliga.

Söndagen tillbringades på stranden och det var en fantastiskt rolig dag.
De få strandförsäljare vi har är inte alls jobbiga och tjatiga. Men de är väldigt smarta och anpassar sitt sortiment efter väder och vind. Idag var det rejält stora vågor och de bröt perfekt in mot stranden. I försäljarnas sortiment idag fanns endast body-surfbrädor. Två inhandlades direkt och vi roade oss sedan allesammans i vågorna. Mitt utanför vår strand ligger en stor klippa med en fyr. Då vågorna kommer in mot vår strand slår de mot fyren och delar upp sig på var sin sida. Längre in mot stranden möts de igen och när de slår ihop bildar de den perfekta surfingvågen.

De gällde att hålla koll på varandra för ibland blev man omkullspolad fullständigt. Syrran plockade upp en 5-6-åring som låg under vatten efter en stor våg. Inga föräldrar verkade vara i närheten och hon tog med honom in till stranden. En bit upp mötte hon en man som verkade vara pappa till pojken. Han kom från poolområdet och kan inte haft någon koll på sin son. Med kommentaren "He's a good swimmer" tog han sin son och gick iväg. Fruktansvärt skrämmande hur en del föräldrar beter sig.

På måndagen var det dags för White sand igen. Vi lyckades nu få taxichauffören att köra oss direkt till stranden norr om White sand där vi hittat den mysiga restaurangen i lördags.
Där njöt vi nästan ensamma på stranden hela dagen.

Svalkande bad, lite strand-tennis, byggnationer av sand och strandpromenader. Bakom trädkanten låg lyxiga resort med fina bungalows med bästa strandläge. De flesta med egen pool också. Men några människor såg vi knappt till. Lunchen åt vi givetvis på "Rim lay" och till efterrätt blev det pannkakor med banan och choklad från ett enkelt bord.

När det blev dags för hemresa gick Fritzsons lite före oss. Stefan och jag skulle precis gå vi med när en liten blond pojke endast införd blöja kom gåendes framför oss. Han kan knappt ha varit mer än 2 år och inga föräldrar syntes. Han fortsatte målmedvetet stranden bort i rasande tempo medan vi plockade ihop våra sista saker. Fortfarande inga föräldrar.
Nu kändes det verkligen inte bra! Stefan gick efter barnet och jag gick in mot området där han kommit från. Stora skyltar visade tydligt "private property" men det sket jag fullständigt i. Fick syn på en bungalow med altandörrarna öppna och med en leksakshink utanför. Jag klev in på området och ropade "Hello". Efter en stund kom en tysk man ut och jag frågade om han saknade sitt barn. Det hoppades han verkligen inte sa han, hans barn borde vara med sin nanny. Men han följde med mig och på stranden mötte vi Stefan och den lille killen. Det var inte hans barn, men han kände igen honom. Han var också tysk och bodde i en bungalow längre bort.
Jag gick upp till den väntande taxin och Stefan, barnet och tysken gick till hotellet för att hitta föräldrarna. Där fick de hjälp av personalen att hotta föräldrarna och Stefan återvände till oss.
Två vilsna barn på två dagar där det kunde slutat mycket illa. Fruktansvärt skrämmande! Hur kan man vara så oansvarig som förälder. Är man inte mer rädd om sina barn eller förstår man inte faran med vattnet och vågorna?!?

Tisdagen tillbringade Staaf på stranden och Fritzsons vid poolen. Då vi träffades på eftermiddagen visade en stolt Elvin upp vad han lärt sig under dagen. Utan armpuffar hoppade han helt själv från kanten och simmade sedan in till stegen. Simningen skedde mest under ytan men några simtag över ytan blev det också. Lille plutten så duktig han är! Inte ens 4 år än.
På tisdagseftermiddagen tog vi en taxi till "Tsunami Memorial Park". Där fanns den omtalade polisbåten 813 som innan vågen låg 1 kilometer ut till havs men spolades hela 2 km upp på land.

När vi såg storleken på båten började vi förstå vilka krafter vi pratar om. Vid båten hade även ett minnesmonument byggts i form av en våg. Vi besökte också tsunamimuseet där man både kunde se bilder, filmer och läsa om det som hände. När vi tittade på flygfoton på kustlinjen före och efter tsunamin förstår man verkligen hur mycket strand som försvunnit här i Khoa Lak.
Att se bilder och filmer var väldigt tungt och känslomässigt jobbigt. Den bilden som väckte starkaste känslor hos mig föreställde en thailändsk soldat med bandage runt huvudet som kom och bar ett litet blöjbarn i famnen. Ansiktet var blodigt och det blonda lockiga håret fullt av sand. Om barnet levde eller inte avslöjade inte bilden. Våra tankarna gick till alla de familjer som splittrats i detta fruktansvärda ögonblick.

På onsdagen tog jag och Stefan med oss Mattias till stranden. Härliga vågor idag med och det blev mycket surfat. Vid lunch träffade vi familjen Fritzson och sedan tog vi en taxi till "Djungeln-minigolf". Mitt i skogen låg detta häftiga ställe med en 18-håls bana med massa roliga detaljer.

Här roade vi oss alla i nästan 2 timmar, stora som små.

Erik tog hem vinsten, men Mattias var grym och hade nog vunnit om han inte haft sådan otur på sista hålet.
Till min systers stora lycka blev det sedan ett besök på den närliggande marknaden. En ny väska till mig och lite nya flipp-flopp till oss bägge införskaffades efter lite prutande. Lite födelsedagspresenter till den blivande 4-åringen blev det också.
Middagen intogs inte på marknaden denna gången utan på restaurangen vid entrén till marknaden. Trevlig personal och supergod mat.
Trötta återvände vi sedan hem för att samla kraft till morgondagen. Då bär det av till Similian Islands. Snart 12 år sedan jag var där sist. Det skall bli spännande att återvända

Soliga hälsningar från Thailand!
/Marit

I februari 2003 tog jag "ledigt" från mitt jobb som Divemaster på ön Koh Lanta och åkte på en Liveaboard till Similian Islands, som är rankade som en världens tio bästa dykplatser. En Liveboard är en kryssning med fokus på dykning och man bor på båten och gör inte mycket mer än dyker, äter och sover.
Det jag nu 12 år senare minns är fina dykplatser, vackra öar, kristallklart vatten och ett rikt fiskeliv med stora möjlighet att se både mantor, hajar och valhajar.
Något vi pratat om sedan vi bokade resan hit till Khao Lak var att åka på snorkeltur till Similian. Överallt fanns arrangörer som ordnade turer dit. Om det ens fanns för 12 år sedan vet jag inte.
Så på torsdagsmorgonen blev vi upphämtade vid vårt hotell redan 7:30 och de körde ner oss till piren lite söderut. Där fick vi te, kaffe, vatten, juice, toast, kakor mm och en genomgång av dagen.
Eftersom hela Similian är en national park och man är väldigt mån om att bevara det marina livet där, så är det väldigt mycket man inte får göra där.
Flera av sakerna är väldigt självklara för oss svenskar: inte smutsa ner, inte röra naturen, inte ta med koraller, sand osv. Men förbud som att röka på stranden, mata fiskar och gå i land på vissa stränder är kanske mindre självklara. Alla regler följdes av en hög straffavgift och i vissa fall fängelse. Det fanns vakter på öarna som kontrollerade detta.
Jag tycker personligen att det är jättebra att de har så mycket regler för att bevara det fantastiska område.

Efter genomgången fick vi hoppa i speed-boaten som rymde ca 25 passagerare. Flytvästar på samtliga passare och sedan drog de igång 3 stycken 225-hk motorer och körde oss 65 km rätt ut i havet.
Bitvis var det rätt stora dyningar och resan tog ca 75 min. Nog kände man av sjögången och tänkte att vi kanske borde tagit de sjösjuketabletter vi blivit erbjudna, men det blev aldrig riktigt illa.
Similian Islands består av 9 öar och vårt första stopp var utanför ö nummer 9. Där fick vi snorkla från båten men absolut inte gå i land på den lilla vackra stranden. Då blev det böter, för där hade havssköldpaddorna sina bo.
Snorkelstoppet erbjöd mycket fiskar men jag var inte särskilt betagen av korallerna. Mycket dött och inte så många av de fina mjuka korallerna. Flera båtar hade redan ankrat när vi kom och strax kom fler och det var folk överallt.
Vi drog då vidare till ö nummer 8 där vi skulle gå i land och äta lunch. Det var här klippformationerna som är Similians kännetecken finns och just nummer 9 är själva huvudön.

Underbart vacker bukt men tyvärr alldeles för överbefolkad. Vattnet och stranden myllrade av folk. Vår båt backade in mot stranden och sedan fick vi vada sista biten.

Trots allt folk så var känslan att kliva i land på stranden helt obeskrivlig. Sanden så mjuk och finkornig och bländande vi. Här pratar vi verkligen potatismjöl.

Vi fortsatte in på ön mot de stora skuggande träden och till vår förvåning passerade vi en simpel liten camping med superfräscha tält.
I skuggan under de stora träden hade en lunchbuffé dukats upp åt oss. Massor av thailändska rätter både starka och milda och vi åt oss mer än mätta.

Sedan tittade vi runt lite på ön och njöt av den vackra stranden. Tyvärr tog allt folk bort känslan av att faktiskt befinna sig på en paradisstrand. Ett bad blev det också och flera oskygga fiskar simmade mitt omkring oss.

Båten tog oss sedan till ö nummer 5 där det var dags för ännu ett snorkelstopp. Här var det ganska troligt att man kunde se sköldpaddor. Här var både mer fisk och finare koraller än första stoppet och vi simmade runt länge i hopp om att få se en sköldpadda. När vi kom tillbaka till båten visade det sig att de enda personer som sett sköldpadda var Magdalena och Elvin. De var sista att hoppa i vattnet och då hade den kommit simmandes. Jätteroligt för Elvin att han fick se en. Han hade mask men ingen snorkel och syrran sa att hon tillslut blev rädd att han glömde bort att andas, han låg bara och höll andan och tittade ner i vattnet efter sköldpaddan.

Sista stoppet var ö nummer 4 och här fick vi också gå i land. Underbar sandstrand och med skugga under stora träd.

Här kunde man övernatta i några enkla bungalows. I träden hängde fruit-bats och en hyfsat stor varan gick runt på ön. När vi kom till ön så var det inte så många andra båtar där, men efter att vi blivit bjudna på glass och kaffe och kom tillbaka till stranden var det hysteriskt där med.

Ryssarna och japanerna hade egna båtar med guider som talade deras språk. Övriga nationaliteter samsades på gemensamma båtar med engelsktalande guide.
Nästan varenda japan hade nu för tiden bytt ut sin stora feta kamera mot en smartphone och en selfie-stick.
Vi testade att snorkla lite men det fanns inte jättemycket att se. Istället njöt vi av sol och bad i det kristallklara vattnet.

Strax innan tre var det dags för hemresa igen och en dryg timmas skumpande på vågorna.
Similian Islands i all ära, men den här dagen gav tyvärr inte mersmak. 3 timmars mindre rolig båtfärd för att nå dit och sedan bara några få timmar där. Jättevackert och fantastiskt vatten, men alla dessa människor och slussandet fram och tillbaka tog udden av det. Jag har inget minne att det var så här mycket folk här för 12 år sedan. Kanske var det så, fast jag besökte öarna på andra tider. Det som gläder mig är att de har så mycket förbud och riktlinjer och att man fortfarande inte får gå ombord på vissa öar. Men tyvärr har detta paradis förvandlats till en riktig turistfälla.

På fredagen var vi alla rätt trötta, ändå började fyra av oss dagen med ett intervall- och styrkepass på stranden på morgonen. Sedan slappade vi skönt på stranden på dagen. Erik, Mattias och jag provade massagen här och de var riktigt bra.

Riktigt bra surfvågor hade vi både på fredagen och lördagen och efter en stunds övande så lossnade det på lördagen för mig och jag fick till ett par riktigt schyssta åk. Familjen Staaf har numera utökat sin familj med Mattias som gillar att hänga med oss på stranden när Elvin vill vara vid poolen.
Efter lunchen på lördagen var det så lågt vatten att vi kunde gå ut till den lilla ön och gå upp i fyren.

Vi har nu varit här i snart 2 veckor och en återstår. Imorgon väntar mopedtur för Staafs. Skall bli spännande att se vad dessa omgivningar har att erbjuda.

/Marit

Ja det där med att hyra moppe var ju inte det enklaste. Vi hade kollat med hotellet att de hade uthyrning och på lördagskvällen gick Stefan dit för att boka en moped söndag och måndag. Svaret han fick var att det inte gick att boka, han skulle komma tillbaka på morgonen.
Så på söndag morgon var vi där klockan åtta och frågade efter moppe. Då undrade hon om vi hade bokat, för annars fanns det ingen. Suck! Hur skall de ha det?!?
Vid frukost frågade vi igen. Då sa hon
- Kom tillbaka klockan 10.
- Varför då undrade vi.
- För att uthyrningsfirman öppnar 9.
- Kan vi inte komma 9 då? Det kunde vi.

Vid 9 hade vi bestämt oss för att skjuta på vår tur en dag, men fick då svaret att det fanns en moped vid 11. Det tyckte vi var försent och vi lyckades nu boka en för måndag och tisdag.
Det blev istället en dag på hemmaplan. En riktigt varm dag utan vind och inga surfvågor. Största uppståndelsen väckte en krabba som tagit sig ner i poolen på hotellet vi brukar ligga nedanför på stranden.

Efter lite stimmande på måndagsmorgonen så fick vi äntligen vår moppe. Fritzsons gav sig iväg på en tur med en longtail-båt och vi styrde moppen norrut mot piren i Nam Khem som vi fått tips av från Fritidsresor. Passerade vackra landskap med kullar, odlingar, små byar, gummiplantage och skolor. Väl framme vid piren tog vi färjan över till Koh Kho Khao. Färjan över tog 10 minuter och kostade 60 bath (15 SEK) för oss och moppen.

När vi kom över på ön befann vi oss längst ner på ena udden på en ganska långsmal ö. Vi körde iväg på måfå och vid nästa vägskäl svängde vi vänster vilket vi gissade borde ta oss till öns sida som vätter ut till havs. Små skyltar om restauranger och bungalows skyltade då och då ner till vänster och små små sandiga vägar ledde ner mot vi gissade var havet. När vi såg skylten Sun Beach svängde vi.

Att komma ner till stranden var magiskt. Har nog aldrig sett något så vackert och harmoniskt i hela mitt liv. En flera kilometer lång vit sandstrand, knappt en människa och grönskande träd i bakgrunden. Sun Beach bestod av en liten resturang, 10 enkla solstolar med smakfulla parasoll av palmblad. Ett lugn vilade över hela platsen och soft musik på låg volym strömmade ut från baren. Solstolar var gratis, bara att slå sig ner.

Vi delade en öl och njöt. Killen i baren pekade på en liten strimma sand som stack upp några kilometer till havs. Han sa sedan namnet på ön och jag kände igen namnet. Det var där familjen Fritzson skulle tillbringa dagen. Longtail-båt med ett snorkelstopp vid ett rev och sedan lunch, sol och bad på en sandö.

Vi solade och badade en stund och gick sedan upp till restaurangen. Beställde en kyckling sweat-and-sour och en kyckling med grönsaker och cashewnötter. Jättegod mat i underbar miljö. En lunch att minnas och tänka på i de kalla vintervindarna hemma.

Sedan hoppade vi på moppen igen och styrde kosan mot öns norra del, en resa på ca 2 mil. Enorma raksträckor och knappt ingen trafik. Landskapet byttes sedan mot slätter blandat med skog och kor betade längs vägarna. Storkliknande fåglar gick bland korna. Om jag blivit transporterad hit med förbundna ögon hade jag aldrig lyckats gissa att jag befann mig i Thailand.

Vi fortsatte ner till stranden och blev återigen överraskade. Strandremsan här var helt enormt bred, flera hundra meter. Stranden var säkert drygt en mil lång och om möjligt ännu mer öde än den förra. En liten restaurang med fina blomsterarrangemang och fina möbler var det enda som fanns.

Vi stannade till för att ta ett dopp men höll på att bränna fötterna av oss innan vi var nere vid vattnet. Det var riktigt varmt nu och trots den ljusa sanden hade den sugit åt sig massa värme.
Vi njöt av ett svalkande bad, tog lite bilder och fascinerades av omgivningen. Hur vackert det än var här så kändes det nästan lite ödsligt. Någon mer restaurang skymtade på långt håll och vi hade sett någon skylt om något hotell, men annars fanns inget. Den breda stranden förstärkte den ödsliga känslan, kändes nästan som vi befann oss i en öken.

Nä, då var nog öns södra delar finare och mysigare med lummiga träd i bakgrunden.
Vi vände söderut igen. Trots fartvinden så var det riktigt varma vindar. Jag fick plötsligt en känsla av att befinna mig väldigt långt bort och tanken på att jag om en vecka skulle sitta på jobbet kändes så overklig, nästa orimlig.
Vi körde ner till färjan för att vända hemåt igen och kom dit precis när den började lägga ut. Men kaptenen såg oss och Stefan slog aldrig av på farten, så kaptenen sänkte bara landgången en decimeter till och vi körde på i sista sekund.

När vi körde hemåt fick vi för oss att stanna till på Sai Rung Waterfall. Skylten visade 2,5 kilometer och vi svängde av huvudvägen. Vi körde kilometer efter kilometer men ingen skylt. Man kunde se höga berg och kullar och kände att temperaturen sjönk. Så vi borde vara nära. Vi fortsatte och fortsatte men inget vattenfall. Om det är något jag har lärt mig av alla de gånger vi letat vattenfall i våra dagar är att avstånden stämmer sällan. Så vi körde lite till. Då plötsligt dyker en skylt upp men namnet stämmer inte överens med det vi läste innan. Detta hette Thon Tham Waterfall, men vi svänger ändå. Vägen blir mindre och mindre, asfalten upphör och underlaget övergår till grus och stenar av blandad storlek. Det var inte helt lätt att ta sig fram då den lilla vägen kringlar sig upp och ner längs kullarna. Med vanlig bil skulle jag säga att det varit omöjligt, med moppe gick det. Just när vi undrar om vi är rätt möter vi ett annat par turister på moppe.
En stund senare kommer vi fram till en grusplan och parkerar. En skylt visar ner oss 100 meter ner och vi följer stigen och möts av en uppdämd damm med ett litet litet fall. Inte mycket för världen, men omgivningarna var vackra med höga grönskande kullar med tät regnskog och alla djungelljud omkring oss.

Så det kändes ändå värt besväret. Mitt i allt på en kulle stod en Buddha-staty. Udda valt ställe kan tyckas, men det fanns säkert en förklaring.

När vi nästan var ute på huvudvägen igen såg vi skylten till Sai Rung Waterfall. Vi hade missat den, men av ren tur hittat ett annat fall istället. Vi svängde in även för att kolla även detta. Bättre väg och inte så långt. Vattenfallet var fint men inget märkvärdigt. Några thailändska familjer var där och badade. Vi måste nog erkänna att vi efter sommarens besök i Plitvice National Park i Kroatien med alla dess underbara vattenfall i tusental är något bortskämda. Det krävs nog ett besök vid Viktoriafallen eller Niagara för att vi skall bli imponerade igen.

Innan vi kom ut på huvudvägen stannade vi till vid ett gummiplantage. Gummiträden växtre i prydliga rader och gummit hängde på tork likt tvättade handdukar.

Hemma på Bhandari träffade vi på familjen Fritzson för gemensam middag på en italiensk restaurang. De hade också haft en bra dag på sin sandö och nästan varit själva där.

Tisdag morgon 20 januari och i Elvins värld den bästa dagen här nere. Hans 4-års dag!
Alla vi andra väckte honom med sång, paket och ljus på morgonen. En riktigt trött Elvin kämpade verkligen för att vakna, men nyfikenheten tog sedan överhand och han blev sedan pigg nog att öppna sina paket. Vi hade köpt dem här nere enligt de önskemål han delat ut under resans gång.

Efter frukost tog jag och Stefan moppen upp till vårt nyfunna paradis på Sun Beach på Koh Kho Kha igen. Den stora färjan var trasig just nu så vi fick med hjälp av en thailändare köra ombord moppen på en longtailbåt just avsedd för moppetransport över sundet.

Sedan körde vi de 2 kilometerna upp till Sun Beach där vi njöt av lugnet, sol, bad, vacker omgivning och god mat.

Vid två vände vi hemåt igen, idag hade vi en tid att passa. Men vi hann ändå göra en liten avstickare. Jag var så nyfiken på ett något som liknade ett kyrktorn som jag sett sticka upp bland träden. Några hundra meter in från huvudvägen låg en katolsk kyrka. Det var verkligen otippat.

Hemma tog vi en snabb dusch och mötte sedan upp Fritzsons. En överraskning väntade för Elvin. Klockan 4 gick vi alla till ett litet kaffe uppe i byn där vi beställt en jordgubbstårta. Elvin blev överlycklig och vi satt sedan där och fikade bland en inredning som var allt annat än typisk Thai. Kaffet var gudomligt och tårtan riktigt god för att vara thailändsk.

Kvällen spenderades sedan med poolparty allt enligt Elvins önskemål. Bad, kurragömma vid poolområdet och slutligen "Tjuv och polis". Sedan kom myggen och vi fick flytta inomhus. Grabbarna tog moppen till Mc Donalds och hämtade mat som vi avnjöt i Fritzsons bungalow.

Den nyblivna 4-åringen somnade sedan nöjd och trött.

På onsdagen nöjt Stefan och jag på hemmaplan på vår strand. Gigantiska surfvågor och en god bok på stranden. Jag avslutade eftermiddagen med en massage. Fritzson gav sig av mot vår nya ö-favorit. Skall bli spännande att höra hur de haft det.

Imorgon åker vi alla mot nationalparken Kho Sok, det skall verkligen bli spännande att se mer av inlandet.

/Marit

På torsdagen var det dags att byta stränder, sol och hav mot Thailands inland och nationalparken Khao Sok. Det fanns både en- och flerdagarsturer dit och man kunde kunde välja bland olika aktiviter som elefantridning, djungelepromenad, kanot eller bambuflotte ner för floden. Vi hade valt en endagars där man på förmiddagen gick en vandring i djungeln och på eftermiddagen paddlade bambuflotte på floden. I turen skulle man också besöka en inhemsk marknad, en utsiktspunkt, någon plats med apor och bada vid ett vattenfall där man kunde slänga sig i med lianer.

Vi blev upphämtade vid vårt hotell vid 8:20 och sedan tog det en stund innan vi var klara med all upphämtning på andra hotell och stränder. Men vid 9 var vi på väg mot inlandet och parken. Vägen vår minibuss körde var samma som vi kört med moppen häromdagen då vi letade vattenfall. Visserligen asfalterad och hyfsat ok, men väldigt kurvig. Som vanligt här nere så har de inte bästa körtekninken och lämpligaste hastigheten och vi var flera av oss som kände oss lite åksjuka. Efter 2 mil på den lilla vägen fick vi stanna akut då en av vårt gäng blev riktigt åksjuk. Efter att ha fått lämna av frukosten i diket och fått en plats i framsätet så gick det bra. Resultatet av denna incident blev att vår chaufför sänkte farten och körde mycket bättre. Så vår resa blev genast bekvämare för oss alla.
Rätt som det är räcker vår chaufför sin mobil till Erik. Vi tittar förvånade på varandra och Erik lyssnar på vad som sägs i luren. Efter lite språkförbistringar redde vi ut att det någon ville förmedla var att chauffören hade åksjuketabletter. Men nu gick det bra och vid tio var vi framme i parken.

Vackra vyer med grönskande berg mötte oss och vi körde ner mot ingången till parken. Där mötte vår guide upp oss och några fler anslöt till vår grupp.
Vid halv elva började vi var vandringen. Det var inte särskilt svårt att gå då själva stigen var en hyfsat bred grusstig. Många ljud hördes från djungeln och vår guide sa att flera av dem kom från någon apa.
Tät och hög bambuvegetation kantade vår stig och vi stannade och tittade på lite olika växter och småkryp.

Tyvärr hade vår guide så dåligt uttal på sin engelska så det var svårt att höra vad han sa. Flera i gruppen skakade på huvudet emellanåt. Bambu hette mambu och ett tyskt par som haft honom som guide igår också trodde att de idag blivit lovade en "elephant tour" men vad han egetligen sagt var "eleven tourists".
Vi förstod iallafall att bambu användes till mycket och växte fort. Vi fick även se rotting. Lite spindlar och några småkryp men tyvärr inga större djur.
Efter en timmas promenad och vad jag tror var drygt 3 kilometers promenad vek vi av mot en mindre stig som var brant och stening. Den ledde ner till vattenfallet Wing Hin.
Här svalkade vi oss i vattnet som kom ner från bergen och stora orädda fiskar simmade bland oss.

Då vi kom upp på den större stigen igen började det prassla i träden. Flera apor var på väg. Jag tyckte guiden sa att det var makaki men efter att ha googlat så stämmer inte utseendet riktigt. Men söta var de.

Vi gick sedan samma väg tillbaka och när vi nästan var framme kom vi ifatt en annan grupp. Deras guide hade fångat en "flying lizard". Så söt liten ödla som låg still i handen. När guiden kastade upp den i luften flög den iväg.

Tillbaka vid parkingången var vi rejält hungriga och klockan var redan ett. Minibussen körde oss längre bort ner mot floden. På en restaurang uppbyggd på pålar ovan floden så avnjöt vi en fantastiskt måltid. Massa olika rätter och fantastiskt gott. Bästa måltiden i Thailand helt klart!

Sedan var det dags för bambuflotten och två och två fick vi hoppa på flottarna som var utrustade med lite upphöjda sittplatser. Längst bak stod vår "flott-kille" som stakade fram oss längds floden med hjälp av en lång bambustav. Den var inte mycket vatten i floden vid denna årstiden så det var grunt på sina ställen.

Vi njöt sedan av en väldigt harmoniskt tur i vackra omgivningar. Sakta och tyst flöt vi fram i det underbara landskapet. Bergen som omgav oss förde tankarna till Avatar.

En bit upp längs floden vände vi och sedan gick vi i land. Vår flott-killar gjorde upp en eld och mitt i elden ställde de ett grovt bamburör på ca 1 m. Detta var fyllt med vatten som kokade i elden.

I koppar med tillhörande sked gjorda av bambu serverades vi sedan pulverkaffe. Så gott och vi njöt där vi satt i djungeln.

Det blev sedan flotte tillbaka till restaurangen och vi tackade och dricksade vår flott-killar.

Vad som sedan hände vet vi inte riktigt, men vår guide var inte riktigt på humör. När vi skulle hoppa in i minibussen så undrade vi vart och hur långt vi skulle åka nu. Till Khao Lak sa han då.
- Men utsiktspunkten då! Och aporna!
Svaret vi fick var att han vid lunch kollat att det inte var några apor framme idag och om vi nu så hemsk gärna ville se utsiktspunkten så kunde vi väl stanna där.
Det gjorde vi och det var fantastiskt vackert.

Vi fortsatte sedan tillbaka hem till Khao Lak och insåg ju att både apor, vattenfall med lian och marknad uteblivit. Varför?

När vi närmade oss Khao Lak så tackade vår guide för dagen och sa att om vi ville tacka vår chaufför eller honom så kunde vi göra det genom att lämna dricks. De första som hoppade av gjorde det och guiden tog i hand såg vi.
När nästa par hoppade av ville han inte ta deras pengar. Varken de eller vi fattade något.
Möjligen kan det varit för lite i guidens värld, men så gör man inte.
Så nöjda var inte vi, så vi hoppade bara av och tackade så mycket för dagen. Han svarade inte på detta utan hoppade bara in i bilen.

När vi åt middag på kvällen pratade vi igenom dagen. Egentligen var vi väldigt nöjda och hade haft en fantastiskt dag. Att vi missade ett vattenfall och marknad kunde vi leva med. Vi var glada att vi kunde tjata oss till utsiktspunkten. Men Elvin hade nog tyckt det var roligt att få mata aporna. Och guidens beteende var inte ok.
Så vi gick upp till resebyrån och syrran och Stefan skötte "reklamationen". Killen vi bokat via kunde bra engelska och förstod oss. Det var verkligen inte bra att punkter som stod i programmet inte gjordes. Han ringde upp bolaget och klagade och medan han väntade på att guiden skulle ringa upp styrde Stefan och syrran upp så vi fick hälften sv pengarna tillbaka.
Sedan ringde guiden och vi hörde hur vår bokningskille skällde på honom.

Nöjda vände vi hemåt igen. Det viktigaste var inte att få pengar tillbaka, utan att framför att turen inte sköts på ett bra sätt.
Att vi nu trots allt fick en fantastisk dag ändå och till ett riktigt bra pris skadar ju inte.

Fredagen ville vi tillbringade på underbara White Sand. På vägen dit kommer en husbil ifatt oss. Vi ser att det är samma husbil som vi sett några dagar tidigare och den är fransk-registrerad. Vi vinkar glatt till familjen som kör och de vinkar tillbaka, vi fotograferar dem. De har 2 barn i 8-10 års åldern och vi funderar mycket på hur de tagit sig hit.

Lyckligtvis stannar de där vi blir avsläppta så vi kan fråga dem. Ner till Italien över till Grekland och sedan kört genom Turkiet, Iran och till Oman. Därifrån har de skeppat den till Singapore och nu var de här. Vilken resa! Imponerande!!!
Vi njöt av ännu en dag på detta underbara ställe.

Nu är det lördag och sista dagen här nere. Imorgon bär det av hemåt igen.
Jag rekommenderar definitivt Khoa Lak som resmål, men min absoluta favorit är ändå Koh Lanta med alla restauranger längs stranden.
Tre fantastiska veckor har vi haft, men som vanligt går de alldeles för fort.
Tack alla ni som läst och följt oss på vår resa!

Kram Marit

Efter ett år med pyssel nästan bara i form av Project Life så hittade jag CiLi in Papers månadstävling för april. Det var en färgutmaning som verkligen väckte min inspiration att göra kort igen. När jag såg nedanstående bild med de härliga färgerna visste jag direkt vad jag skulle göra. Den var perfekt för mina nya Tim Holtz-stämplar.

Resultatet blev ett färgglatt grattis-kort. Motivstämplar från Tim Holtz mini blueprints, grattis-stämpel från Gummiapan.

Trevlig valborg!
/Marit

Torsdagen 25 juli var vår sista dag på jobbet. Sedan var det dags för semester.

I år kändes det på något konstigt sätt så overkligt. Troligen beror det på den minst sagt annorlunda våren, då Stefan bytt jobb och under de 3 sista månaderna varit borta på praktik och utbildning under veckorna och bara kommit hem över helgerna.

Men nu var det dags och under fredagen fixades det sista hemma och trädgården gjordes semesterfin och husbilen laddades iordning för avfärd och några veckors vistelse i Europa.

Vid 17-tiden lämnade vi Habo och körde ner mot Råå i Helsingborg. Där visste vi en bra parkering vid småbåtshamnen, där man kunde stå över natten.

Familjen Fritzson väntade på parkeringen och vi hejade på dem lite hastigt. De hade ätit middag och skulle nu vidare ner mot Trelleborg och nattbåten mot Rostock. Vi vinkade hejdå. Vart och när vi ser dem igen får vi se, men någonstans nedåt så möts vi. Så var planen.

Stefan och jag avnjöt en god pasta med kräftstjärtar, chili och vitlök och skålade in semestern. Endast några buskar vresrosor skiljde oss från stranden, sundet och Danmark. Det är något visst med att se Danmark på andra sidan, det känns exotiskt och väcker upptäckarlusten.

På lördagsmorgonen tog vi bron över till Danmark och ner mot Gedser. Under övergången till Tyskland och Rostock avnjöt vi en god lunchbuffé och väl där möttes vi av ett rejält åskoväder.

Som alltid så var vi rejält sugna på att få komma igång och börja köra på riktigt. Jag får ju aldrig ro i kroppen och riktig semesterkänsla förrän jag får tysk motorväg under däcken.

Men ett kort stopp på Calles hann vi ändå med och bunkra upp med öl och vin. Sen bar det äntligen iväg. Inte mycket trafik, men tyvärr mötte vi ett par rejäla regnoväder så vi knappt såg vägen.

Efter att stannat för att äta en medhavd hemlagad köttfärssås så körde vi på några timmar till. Men vid 22:20 öste regnet ner och vägbanan var kolsvart, så då gav vi upp för den här dagen. Vi befann oss då mellan Leipzig och Nürnberg och kändes oss rätt nöjda med dagens sträcka. Mellan några andra husbilar och husvagnar på parkeringen i Frankenwald sov vi gott.

På söndagen fortsatte vi söderut. Lite köer kring München men annars flöt det på bra. Sedan började bergen och de de vackra vyerna, ren och skär glädje. Vi passerade österrikiska gränsen och Salzburg, såg det mäktiga Örnnästet och vidare ner genom grönskande sluttningar, vackra bergstoppar och långa tunnlar. Inne i Karavanken-tunneln lämnade vi Österrike och kom in i Slovenien, ett land vi alltid bara kört igen. Men i år hade vi bestämt oss för att göra ett stopp i staden Postojna och besöka grottorna där.

Så vid 19-tiden på kvällen vek vi av från motorvägen och körde in mot Postojna. En mysig liten stad och solen sken på uteserveringarna vid torget. Vi körde bort mot grottorna och ställplatsen där som låg vackert belägen intill floden. Vi gick en kort promenad innan vi fixade lite middag och somnade sedan gott efter en lång dags körning.

På måndagen var vi uppe tidigt och åt frukost, för att komma med första turen in i grottorna vid 9, innan köer och för mycket turister. Grottmynningen såg inte särskilt märkvärdig ut och det var svårt att föreställa sig att det skulle finnas ett stort grottsystem där innanför.

Vi hamnade i en grupp med engelsk guide och han gjorde sitt jobb väldigt bra. Kunnig och talade bra engelska och det var lätt att höra vad han sa. Innanför grottmynningen fick vi hoppa på ett litet tåg med säten likt en enkel berg-och-dal-bana. Det började redan bli kallt och jag var glad för min fleecetröja och Gore-Tex jacka.

Tåget tog oss 2 km in i berget. Vi passerade stora salar och smala tunnlar. Överallt växte imponerande stalaktiter och stalagmiter. Lampor tändes allt eftersom vi körde längre och längre in, och luften blev kallare och råare.

Så stannande tåget och vi fortsatte nu till fots. Inne i grottsystemet gick vi en promenad på 1,2 km. Detta är bara en bråkdel av det 21 kilometer långa grottsystemet, som består av de äldre, de yngre och mellangamla delarna. I de yngre delarna rinner fortfarande floden, så de går knappt att besöka.

Allt var så mäktigt, dels de stora salarna, men även mängden och storleken på stalaktiter och stalagmiter. Vi passerade högt upp på en bro ryska fångar byggt under första världskriget, och kom sedan in till spagettisalen med tunna stalaktiter som växter ner från taket. I en annan sal var formationerna bara röda, där var de uppblandade med järnoxid. I en sal var de kritvita, då var det ren kalksten.

Fukt droppade ner i nacken med jämna mellanrum och jag frös om händerna. Det var svårt att tänka sig att det nästan var 25 grader och sol ute. Vissa formationer var lätt grönfärgade. Grön är ingen naturlig färg här inne sa vår guide. Den bildas av det ljus vi tillför, så därför är lamporna tända kortast möjliga tid. De tänds då vi passerar in i systemet och släcks efter oss. Att använda blixt vid fotografering var förbjudet.

I en grotta släckte guiden ljuset och det blev verkligen kolsvart.

Vi fortsatte vandringen nedåt och kom slutligen ut under den ryska bron, och hade då gått som i en cirkel i grottsystemet.

Inne i grottorna lever en vattensalamander. En blek ödla med rosa gälar som ser ut som någon knutit små rosa rosetter på den. Salamandern kan bli 100 år och kan klara sig utan mat i upp till 5 år. I ett akvarium kunde vi se hur de såg ut. Inga foton fick tas, då de inte klarar ljus.

Slutligen kom vi ut i konserthallen där vår guide stämde upp i en slovensk folksång. Vilken röst han hade! Och vilken akustik!

Sedan tog vi tåget tillbaka och på utvägen passerade vi delar av grottan som var kolsvarta. Under andra världskriget hade tyskarna tagit grottan under belägring och förvarat enorma mängder bränsle här inne. Dessa depåer hade jugoslaverna hittat och sprängt allt i luften. Än idag är väggarna svarta från explosionen, och det kommer ta många år innan naturen läkt ut detta.

Det var varmt och skönt att komma ut i solen igen. Men vi var mycket nöjda med vårt stopp vid grottorna. Så mäktigt på alla sätt och vis.

Efter en snabb lunch i husbilen rullade vi vidare ner mot kroatiska kusten. Endast 13 mil bort låg vårt favoritställe Baska, där familjen Fritzson nu befann sig sedan kvällen innan.

Det var Magdalena och Erik som en gång hittat denna pärla, och det var de som fick Stefan och mig att åka hit första gången.

Så vid två-tiden anlände vi till camping Zablace och hittade snart Nagge, familjen Fritzsons husbil.

Vi har nu inrättat ett mysigt läger på campingen. Här finns plats för grillar, solplats, skuggplats och Elvin har fått en pool.

Strandhäng har blandats med bad vid klipporna.

Vi har ätit god mat i den mysiga byn och grillat hemma vid husbilarna.

Mattias, Stefan och jag har hunnit med ett löppass i värmen och vi njuter alla av god mat, vackra vyer och svalkande bad.

Här har vi det förBASKAt bra!!!

Under vår vistelse i Baska hade Familjen Fritzson hört från 2 håll att ön Cres var väl värt ett besök. Jag har innan dragit mig för att åka färja här nere med husvagn och husbil. Vi har hört ryktats om dåliga ramper som legat hel fel i höjd, vilket resulterat i sönderskrapade underreden baktill. Men när vi pratade med en svensk familj om färjan till Cres så sa de att det inte var några som helst problem.

Stefans och min plan var annars att åka vidare söderut och besöka nationalparken Krka samt kuststaden Biograd. Men vi började överväga att lägga några dagar på Cres först. Så därför bestämde vi oss alla för att vi skulle åka vidare på söndagen.

Vi avslutade de sista dagarna med lite härliga bad från klipporna, hann med en varm löprunda till, åt på våra favoritrestauranger och såg flera mäktiga örnar cirkulera över bergen, campingen och havet.

På söndagsmorgonen lämnade vi Baska redan 7:15 och körde upp Valbiska på Krks nordvästra sida. Vi hade nämligen hört att långa köer bildades framåt dagen. Trots att vi var där redan 8 var det rätt många på plats till 9:15 färjan. Vi stod i bana 3 och det var svårt att veta hur många färjan skulle rymmas. Men den svalde mer än man trodde och när vi kört på öppnades en undervåning där vanliga bilar kunde köra ner på ett undre däck. Nästan alla 9 banor kom med och färjan la sedan ut och vi lämnade Krk bakom oss.

Superfräsch färja och motorerna surrade så fint under den 25 min långa överfarten till Cres. Angöring vid hamnen gick hur fint som helst och inga problem att köra av. Bägge husbilarna i säkert behåll.

Så fort vi kom av började klättringen uppåt på cerpentin-vägar. En lång rad bilar stod och väntade på att åka tillbaka till Krk. Ön Cres var minst lika bergig som Krk, men grönare. Krks berg är ofta kala, här växte träden ofta hela vägen upp. Vi korsade ön till västra sidan och letade oss ner mot staden Cres. Där skulle camping Kovacine ligga.

Campingen låg fint precis vid vattnet i utkanten av den lilla staden Cres. En stor men väldigt grön camping där flera av platserna låg skyddade under oliv- och pinjeträd. Vi började så en väldigt varm vandring på campingen. I princip alla platser var bokade, antingen snart eller längre fram. Skyltar satt vid varje plats som tydligt visade vilka datum de var bokade. Nu gällde det för oss att hitta två platser bredvid varandra, som åtminstone var lediga ett par dagar framåt, och som gärna hade något skuggande träd. Detta var inte lätt. Campingen rymde 2500 gäster och vi gick gata upp och gata ner och solen stekte. Försent kom vi på att vi borde lastat av cyklarna och cyklat runt. Tillslut hittade vi 2 platser som inte var bokade förrän 12 juli och vi skyndade oss tillbaka till receptionen och hoppades att ingen före oss i kön hunnit ta dem. Till vår lycka var de lediga.

När vi väl fått in husbilarna på platserna var vi helt färdiga. Så otroligt hett idag. Ett svalkande bad och lite lunch, sen var energi tillbaka och vi orkade fixa iordning allt på platserna. Tyvärr kunde vi inte stå lika bra och mot varandra som sist, men det här fick duga.

När lugnet börjar lägga sig så började vi bli mer mottagliga för omgivningen. Vi såg då hur fint det var nere vid stranden, hur vackra vyerna var, hur otroligt klart vattnet var och hur mycket bra saker det fanns på campingen. Från våra platser tog det max en minut till havet.

Det är ju alltid lite pyssel att byta plats och innan man kommit ordning, men nu kändes det här som en riktigt fullträff.

Intrycket förstärktes ännu mer då Stefan och jag på eftermiddagen tog cyklarna in till Cres. Vi cyklade längs strandpromenaden som kantades av små butiker och vackra stränder och klippor. Efter några kilometer började byn med gamla färgglada stenhus och trånga gränder. Längre in gick vattnet in som i en bukt och där fanns en hamn med småbåtar. Hela hamnen kantades av små mysiga restauranger. Det var en verklig idyll.

Tillbaka på campingen tog vi en snabb dusch innan det var dags för middag. Alla var hungriga så det blev tidig mat ikväll. Fritzsons tog till Elvins förtjusning det lilla turisttåget in till Cres. Stefan och jag cyklade.

Sedan möttes vi inne i byhammen och hittade en mysig Pizzeria - spagetteria.

Kvällen mest överraskande fras stod Elvin för. Erik beställde en öl, följd av Mattias som säger - I would like an ice tea. Magdalena beställer sedan en Cola och servitören nickade sedan på Elvin och såg frågande på Magdalena. Då öppnade Elvin munnen och säger: - I'll have an ice tea.

Där satt vi alla förvånade, likaså servitören. Vilken 4-åring beställer sin egen dryck på engelska?! Tala om att lära sig av sitt syskon och lyssna på vad vuxna säger.

Hela sällskapet nöjt av suveränt goda pizzor och pasta och strosade sedan runt bland gränder och affärer. Det här stället bara växer och växer.

När vi cyklade tillbaka på campingen så led vi bägge av en inte konflikt. Denna plats var så perfekt att det var synd att inte lägga mer än några få nätter här. Men våra planer att fortsätta söderut och besöka nationalparken? Tala om i-landsproblem och behagliga problem. Men jag som är en människa som älskar att planera, och njuter av när planer följs. Det här var inte lätt. Vi bestämde oss för att ge vårt beslut några dagar till.

Tisdagen tillbringades på stranden där det blev många och långa svalkande bad, snorkling och lite bokläsning.

Här följer vi öns motto - No stress on Cres!!!

Xel-Ha

Lite hjälp på traven

Rügen

Midsommar i Baska

En dröm går i uppfyllelse

WOW - Walk on Water

Zådär i Zadar

Trogir - sol, oväder och besök

FörBASKAt bra och lite dramatik

Top of the rocks

Haboscrappen 25 oktober

Unik shoppingmöjlighet

Staafs på charterresa II

Marknad, surf och golf blandat med starka känslor

Similian Islands

Nyfunnet paradis och födelsedagsfirande

Khao Sok National Park

CiLi in Papers månadstävling

Tysk motorväg, slovenska grottor och kroatiska stränder

No stress on Cres