Naket, nercabbat och pittoreska byar

July 10, 2015, 6:41 am

Efter ett par dagars sol och bad på vår nya ö så var vi tvungna att ta ett beslut. Lämna ön och åka söder ut, eller utforska ön vidare.

Stefan och jag bestämde att vi sparar våra södergående planer med nationalparken Krka till ett annat år.

Vi bestämde därför att stanna kvar några nätter till på campingen och istället försöka se oss omkring här.

Ön Cres har en gång i tiden hängt ihop med ön Losinj, men så kom romarna och byggde en kanal tvärs genom ön och det blev då två separata öar. Båda skulle vara fina men vägarna var ibland små, så därför cyklade vi på tisdagseftermiddagen in till Cres för att försöka hitta en hyrbil. Helst ville vi ha en för 6 personer, men det visade sig vara helt omöjligt. Men två separata bilar fanns att få tag på, så vi bokade dessa till onsdagen. Den ena var en liten Peugeot, den andra en Opel cab. Cabben gjorde familjen Fritzson helt lyriska, så vi lovade dem att få ta den.

Sedan cyklade vi tillbaka till campingen och valde att ha en middagskväll hemma och planera för morgondagen.

Det var en skön och vacker kväll och efter maten var vi lite rastlösa. Vi bestämde då oss för att ta en liten cykeltur längs havet åt det håll vi inte varit. Något som är väldigt vanligt här i Kroatien är campingar för naturister. Campingen vi bor på har en separat FKK-del. FKK står för Freikörperkultur eller Free Body Culture på engelska.

Vi hann inte cykla längs havet särskilt lång tid förrän vi nådde denna del. Riktigt fina campingplatser byggda i etage vid havet och nakna människor fanns det gott om. Elvin, som åkte med bak på Erik cykel, brister snart ut i ett gapskratt och skriker

- Nakenfis!!!

Erik fick bråttom att ha ett litet samtal med Elvin och det är ju inte helt lätt att förklara för en 4-åring att just här är alla nakna, de vill vara det och de får det och man får absolut inte skratta eller peka.

Jag skall ju erkänna att jag själv hade lite svårt att hålla mig för skratt. Att de ligger nakna på stranden är ju en sak, men när än dam passerar på cykelvägen framför mig spritt språngande naken med en handväska hängandes kring halsen kunde jag inte låta bli att småle. Eller när ett par står nakna vid sitt tält och lagar mat vid en bänk, och ett annat sitter vid ett bord och spelar kort. Svårt med klädpoker för dem.

Så upphörde campingen och vi kunde alla slappna av och njuta av en vacker cykeltur. På vår högra sida betade fåren på sluttningarna och på vår vänstra sida fanns vackra klippor och stränder och kristallklart vatten.

Solen var på väg ner bakom bergen och en och annan båt passerade i det glittrande vattnet. Det var så vackert att det nästan gjorde ont.

På onsdagsmorgonen cyklade Stefan och Erik in till byn och hämtade upp våra bilar och vid nio var vi iväg. Familjen Fritzson njöt i sin cab och barnen var glada, medan vi svettades i vår Peugeot med en knappt fungerande AC.

Vi möttes snart av vackra vyer och vårt första stopp var den lilla lilla byn Luninice. Vi hade gång på gång på vägen dit tackat oss själva att vi inte valt att utforska ön med husbil. Vägen till Lubinice var smal med stenmurar på bägge sidor. Fårfarmar var vanliga här. Vi fick vi flera tillfällen backa och trixa för att kunna ta oss förbi mötande trafik.

380 meter över havet låg byn med ett 40-tal uråldriga stenhus men endast 7 boende. Platsen hade varit bebodd i 4000 år och byn ett viktigt fortby. Långt nedanför lång en underbar liten strand.

Vår resa fortsatte sedan söderut på Cres där vi gjorde ett försök att komma åt en stor insjö som låg mitt på ön. Vi hittade inte rätt väg utan såg bara sjön på långt håll högt ovanför, den så väldigt fin ut med turkosblått vatten omgivet av grönska. Via en liten bron passerade vi över den byggda kanalen och kom över på byn Losinj. Vi passagerare i Peugoten var vid det här laget genomsvetta och vi stannade för bad i en liten by vid namn Nerezin.

Vi började sedan bli hungriga och körde ner mot den större hamnstaden Mali Losinj. Hittade en central parkering och gick in mot centrum vid hamnen där mängder av restauranger låg. Staden låg upp på en kulle med massa fina färgglada hus.

Det var riktigt hett idag och trots restaurangens stora markis strålade värmen igenom. Vi avnjöt en god måltid och skyndade oss sedan in i de svalkande gränderna där små mysiga butiker låg. Vi såg många fina vyer och mängder av flotta båtar och kunde säkert vandrat runt där längre, men vi behövde svalka.

Så vi körde till byns utkant för att kolla in campingen Cikat och samtidigt passa på att ta ett bad. Campingen höll på att bygga ett vattenland som skulle öppnas snart, men i övrigt var det ingen camping som imponerade. Tråkiga platser på ren jord eller grus inne i skogen, klippiga strand med vassa stenar som inte var optimala för varken sol eller bad, särskilt inte för de mindre.

Vi fortsatte ytterligare lite söderut till den lilla byn Veli Losinj. Något mysigare ställe har jag nog aldrig sett. En liten hamn gick in som en smal kanal mitt i byn och runt om gamla färgglada hus. Frukstånd, glassbarer och restauranger trängdes runt kanterna. Vi njöt av en god glass och dubbel macchiato. Både den godaste och billigaste jag någonsin druckit. 12,50 svenska och så gudomligt god, så det blev ännu en. Kanske var det den pittoreska omgivningen som gjorde denna glass- och kaffestund så magisk. Ett sånt där tillfälle man minns länge.

Vi vandrade längs hamnen helt förbluffade över vattnet, så klart och rent att vi inte kunde tro våra ögon. Inget skräp eller växtlighet som växter på rep och kanter, bara klart vatten. Vi fortsatte ut till hamnens slut där några större utflyktsbåtar låg. Där var vattnet om möjligt ännu renare och trots djupet såg vi botten klart och tydligt. Gott om fisk fanns det också och vi ångrade att våra snorklar låg kvar i bilarna.

Vi orkade inte gå upp och hämta dem, men beslöt att stanna till i en vik vi sett strax innan Veli Losinj och snorkla där.

Det visade sig vara en riktig hit. Lite svårtillgängligt med vassa klippor, men när vi kom i vattnet så var det värt all möda. Jag som snorklat, men framför allt dykt mycket i mina dar är rätt kräsen. Men det här var något speciellt. Ett vatten så klart och med klippväggar som myllrade av växt- och djurliv. Fiskar överallt, stora som små. Tyvärr hade vinden vänt idag, så vattnet låg nog på knappa 20 grader. Vi frös så vi skakade när vi gick upp, men det var det värt.

Svala och nöjda med dagen vände vi hemåt Cres igen.

Vi gjorde ännu ett försök att komma ner till sjön, men även detta misslyckades. Vid åtta på kvällen var vi hemma igen och njöt av en middag vid husbilarna bestående av min mammas hemlagade crepes och fläskpannkakor. Allt var så nöjda och belåtna med dagen som varit, men rätt trötta. Det hade stundtals varit riktigt hett.

Tyvärr bjöd inte natten på så mycket sömn. Starka vindar och lite mulet väder drog in under natten. Vi såg även skenet från blixtrar i horisonten. Så vi var uppe och stormsäkrade och stängde fönster. Men vinden ven och olivgrenar piskade mot taket. Fladdrer från tältdukar hördes från våra grannar liksom det ständiga hamrandet av tältpinnar som desperat försöktes slås ner i backen runt om på campingen. Framåt småtimmarna lyckades vi iallafall somna några timmar.

Så det var en rätt sliten skara som vaknade till på torsdagen. En dag som bjöd på blåst, lite mulet och svalare väder. Jag hade dessutom så ont i min högerarm att jag knappt kunde lyfta den. Jag mindes att jag under gårdagens bilfärd kämpat med att nå en vattenflaska i en kylbag bakom mitt säte och måste sträckt till mig illa på något konstigt sätt. Men att jag skulle få så ont.

Men cykla gick bra och i väntan på bättre väder så cyklade vi alla in till den lite större hamnen och drömde oss bort bland alla lyxiga båtar. Under tiden kom solen sakta tillbaka och vi njöt av en god lunch inne i byn.

Blåsten kvarstod men solen var tillbaka så på eftermiddagen var vi på stranden igen.

På kvällen var vi tillbaka i byn igen för en god middag och vin. Elvin hade blivit lovad ett stopp i leksaksaffären på hemvägen, men där hittade Magdalena en cykel till honom. Han har hela tiden här nere kämpat med sin balanscykel och övat och övat. En riktig cykel fanns också med bland Fritzsons packning, men den har varit lite för stor och klumpig. Däcken är stora och den går alldeles för fort. Här fanns nu en mindre och bättre cykel som inhandlades och fick följa med tillbaka till campingen. En otålig Elvin väntade medan däcken pumpades och stödhjulen plockades bort. Sedan hoppade han upp och gjorde ett första försök på nya cykeln. Och där satt det. Lite assistans från Erik för att komma igång, men sedan cyklade han.

Att se hans glädje var magiskt. Han hoppade jämfota och ropade: - Jag har cyklat på en riktig cykel för första gången!!!

Han sprang sedan runt på vår campinggata och gjorde High Five med våra närmsta grannar som följt hans framsteg. Att se Elvins glädje gjorde oss alla glada.

Så kom ännu en blåsig natt och för mig med min onda arm bjöd den inte på så mycket sömn. Vid 3-tiden var det omöjligt att hitta en sovställning som inte gjorde ont. Jag lyckades tillslut flytta ut till soffan och hitta en position för armen som avlastade så mycket att jag kunde slumra några timmar.

Idag har vi spenderat ännu en dag på stranden och ikväll skall vi packa ihop och äta en avslutningsmiddag inne i Cres. Efter nästan 2 veckor tillsammans åker vi bägge vidare imorgon, men åt olika håll. Men om våra planer håller så möts vi igen uppåt Gardasjön om någon vecka.

↧

Svett, vin men ingen olivolja

July 14, 2015, 9:35 am

≫ Next: Höga berg och djupa sjöar

≪ Previous: Naket, nercabbat och pittoreska byar

På lördagen lämnade vi campingen tidigt på morgonen och körde över bergen ner mot Merag för att ta färjan tillbaka till Krk. Gryning och knappt ingen trafik och det var oerhört vackert att se solen stiga upp över bergen. Däremot var fåren vakna och sprang kors och tvärs över vägen. Vi fick både väja och bromsa för dem, och tyvärr hade några före oss inte varit lika uppmärksamma, för på två ställen såg vi döda får intill vägen.

Familjen Fritzson körde norr ut för att ta färjan till Pula-halvön. De hade några platser där de ville uppleva igen. Stefan och jag har ju redan varit runt där en del, så vi bestämde oss för att ta några dagar till i Baska. Vi hade några saker kvar på vår önskelista, vilket kan tyckas konstigt efter alla de gånger vi varit där. Eller är det kanske så att ju längre man stannar på en plats och lär känna den, desto mer saker hittar du att göra?

Trots att vi tog färjan redan 6:30 så var ett 20-tal bilar före oss. Men turen gick smidigt och redan vid 8 var vi nere på campingen i Baska igen.

Efter några dagar med Voltaren så började min arm bli brukbar igen. Jag kunde både få på mig bh:n och sätta upp håret själv. Att lite arbete bakom ryggen kan vara så ansträngande och ge så mycket smärta. Och allt jag ville va att ta fram lite kallt vatten till min törstiga man i en het bil utan AC. Jag tycker det var ett hårt straff när man försöker vara snäll.

På söndag eftermiddagen var iallafall armen så bra att jag utan problem kunde cykla. Vi bestämde oss då för att cykla upp till kyrkan på berget. Det var något vi pratat om länge att vi ville göra. Laddade med mycket vatten och gav oss av. Särskilt långt var det inte, men så tufft. Den lilla vägen ringlade sig upp för berget och svetten rann om oss innan vi ens kommit halvvägs. Bitvis var jag tvungen att stiga av cykeln och gå, benen orkade inte trampa mer.

Varma, svettiga och lätt överhettade nådde vi kyrkan och njöt av underbar utsikt och fläktande vindar. Det var definitivt värt mödan och varenda svettdroppe.

Ner var det betydligt lättare, även om det var lite väl brant för min smak. Bromsade mig sakta nerför berget.

På campingen skyndade vi oss att ta en kall dusch och sedan väntade en iskall öl.

En annan sak som var kvar på vår att-göra-lista på ön var att ta oss till vindistriktet vid den lilla staden Vrbnik. Det var bara knappt två mil dit, men sträckan innebar först en dryg mil med uppför, följt av en knapp mil nedför. Att genomföra detta på cykel i värmen var inte tänkbart. Ryktet sa att vägarna var små, så husbilen var inte ett alternativ. Vi hyrde därför en moppe på måndags morgonen för att ta oss dit. Motorn var rätt klen och ett tag undrade jag om den skulle orka ta oss upp för berget. Men den kämpade på i 20 km/h och tog oss framåt. Fort gick det ju inte, men vi slapp kämpa.

Vi svängde av huvudvägen och mer mot Vrbnik och snart möttes vi av öppna landskap med vinodlingar. Långa prydliga rader med vinrankor med stora klasar druvor.

Så småningom kom vi ner till byn Vrbnik där gamla stenhus trängdes på klipporna som stupade brant ner i havet.

Tidigt i byn fanns en parkering, några restauranger och glassbarer. Vi parkerade vår moped och började gå in mot byns centrum. Men vad var egentligen centrum? Byn bestod enbart av små gator kors och tvärs utan något system. Förutom någon enstaka souvenirbutik och vinaffär där vi provsmakade viner, så var byn helt orörd och inte alls turistig. Små gator och gränder, trappor upp till lägenheter prydda med krukor med färgglada blommor, vinrankor och murgröna.

Något hus hade turen att äga en liten täppa med ett odlingsland uppe på klippan högt över havet.

En gata slutade med en dörr på vardera sida och bara ett enkelt staket rakt fram. Nedanför fanns branta klippor och havet.

Vi besökte också en gata som enligt en skylt skulle vara världens smalaste gata.

Vi återvände till parkeringen, testade ännu en vinsort och blev visade en fin champagne som kostade nästan 2000:- flaskan. Den hade lagrats 2 år i havet på 30 meters djup.

Vi gick sedan ner mot hamnen som egentligen var rätt alldaglig. Den låg långt under byn och en brant väg ledde ner dit. Vi tänkte nästan vända tillbaka när Stefan såg skylten "The Secret Beach". Genom en klippskreva gick man som en tunnel i klippan och kom ut på en vacker stenstrand.

Några få personer badade och solade där medan vågorna slog in och stenarna skapade ett underbart ljud då de rullade fram och tillbaka i vågbruset.

När vi gick tillbaka upp hittade vi en liten trappa upp och klättrade upp ovanför den gömda stranden. Så vackert.

Vid hamnen fanns ännu en vinbutik där vi provsmakade och köpte med oss 2 flaskor hem.

Vi lämnade sedan Vrbnik och stannade till i dess utkant vid vingården Katunar. Mycket folk i butiken och vid provsmakningen, och ingen visning av produktionen, så vi rullade vidare.

Strax innan vi svängde av mot Vrbnik hade jag sett en stor skylt med texten "Olive Garden". Lite närproducerad olivolja och lite goda oliver skulle ju sitta fint. Vi beslöt dock att vänta med detta till efter lunch och rullade ner mot staden Krk, där vi varit för några år sedan. I hamnen delade vi en god pizza och en grekisk sallad. Vilken fetaost!!!

En tur bland Krks gränder och gator innan vi rullade hemåt igen. Då vi passerade skylten till Oliv garden svängde vi in. En liten asfalterad väg som snart övergick till grusväg. En lång kurva och en backe ner innan vi kom fram till en stor låst grind. Ett stort hus låg långt innanför avspärrningarna och små olivträd växte på sluttningar. Två stora hundar lösgjorde sig från byggnaden längre ner och kom springandes i hög hastighet upp mot grinden. Vi vände snabbt om. Vad nu än Oliv Garden var så var det tydligt att det var stängt nu och inte ville ha besök.

Så några oliver eller någon olja fick vi inte med oss, men vinet hade vi kvar när vi återvände hem till Baska. På campingen hade vi fått nya grannar. En hyfsat ny husbil från Italien som jag egentligen inte la någon större notis vid. Det var först på kvällen när personerna som ägde den kom hem som jag blev lite fundersam. De verkade så bekanta. En familj med en dotter i 15-års åldern och mor och dotter var så lika med sitt långa röda hår. Det kändes som vi stått nära dem i fjol. Men bilden stämde inte, jag såg dem framför mig i en gammal husbil.

Då vi gick för att äta på kvällen gick vi förbi dem och hela familjen sprack upp i ett leende. Innan jag hann säga något sa pappan sa på knacklig engelska att han kände igen oss från förra året. Mamman drog sedan en lång vrålsnabb harang på italienska som vi inte begrep ett ord av. Pappa och dotter översatte och vi redde ut att de först känt igen vår husbil, sedan oss. Deras var ny för i år. Inte undra på att jag inte fick ihop bilden i mitt huvud.

Tänk så liten världen är. Bredvid varann i år igen. Det är nog många som har Baska som favorit.

På kvällen åt vi på en av våra favoritrestauranger Mango. Även där blev vi igenkända från i fjol och vår servitör småpratade lite med oss mellan varven. Det framkom då att han jobbat i Kanada i 2 omgångar, gillade hockey och brukade se utvalda matcher från SHL. Vi trodde knappt våra ögon då Stefan nämner HV71 och han känner igen dem. Han hade t.o.m. sett dem i en av matcherna i slutspelat mot Linköping. Det var häftigt!

Våra sista dagar här i Baska har varit så sköna. Några svettiga, varma löprundor och cyklingen till kyrkan, blandat med sol och bad. Vi har knappt brytt oss om vad klockan är. Ätit när vi är hungriga och sovit när vi är trötta. Trots att middagarna blivit sena och att vi ätit först framåt nio, så har vi vaknat tidigt på morgonen och njutit av en kopp kaffe utanför husbilen tidigt på morgonen.

För att slippa stimmet och sorlet på stranden har vi tagit cyklarna bort till våra älskade badklipporna. Där har vi ätit av medhavd frukost och sluppit trängsel på stranden. Medan mannen legat och småskrattat för sig själv med "Sommar i P1:et" i hörlurarna, har jag med Marie Jungstedts hjälp förflyttat mig till Gotland och mordintriger.

Ännu en komisk incident hände på klipporna i måndags. En familj anländer och vi hör att de pratar svenska. Vi börjar småprata lite varpå äldsta dottern säger.

- Men har inte vi träffats här förr?

Då känner vi igen dem och vi kan tillsammans konstatera att vi träffades på klipporna för 2 år sedan. Då liksom nu hyr de en lägenhet precis vid klipporna.

Som sagt, Baska är en pärla dit många återvänder.

Men efter drygt två veckor i Kroatien är det imorgon dags att rulla vidare mot Italien och Gardasjön. Kvar på önskelistan är forfarande att bestiga berget Ljubimer den tuffa vägen. Sist tog vi den "enklare"även om den var allt annat än enkel. Att göra det den svåra vägen har varit lockande sedan dess. Men det tar vi inte nu. Någonting säger mig att vi kommer återvända hit snart igen. Nu är det dags för nya vyer och berg och byta Hvala mot Grazi!

↧

Höga berg och djupa sjöar

July 19, 2015, 11:10 am

≫ Next: Donau

≪ Previous: Svett, vin men ingen olivolja

På onsdagsmorgonen vaknade Stefan till redan strax innan fem, gick upp och gjorde kaffe och väckte mig. Vi hade redan kvällen innan kommit överens om att om någon av oss vaknar till så där lite lagom tidigt så försöker vi gå upp då och komma iväg.

Jag tog en sista cykeltur till bageriet och vi packade ihop det sista. 6:20 rullade vi ut ur Baska och lämnade ön Krk och Kroatien och sedan vidare nordväst via Slovenien. Vid staden Trieste kom vi in i Italien och på autostrada, den italienska motorvägen. Det är konstigt att bara för att man korsar en landsgräns så ändras trafiken så markant. Italienarnas lite hetsiga sätt gjorde sig på en gång påmint i trafikrytmen. Den där härliga trafikrytmen och visad hänsyn som vi haft genom Tyskland, Slovenien och Kroatien var som bortblåst.

Nya och grönare vyer, odlingslandskap och kullar mötte oss nu. Vi passerade Venedigs utkant och bort mot Verona. Temperaturen klättrade uppåt bit för bit. Familjen Fritzson som sedan vi delade på oss varit runt på Pulahalvön och i Venedig, hade förvarnat oss om hettan i Italien.

Strax utanför Verona svängde vi av mot Gardasjön och blev som alltid lika tagna av den första blicken ut över sjön. Omgiven av berg och kantad med cypresser ligger sjön där som en blå pärla.

Redan vid två var vi uppe på vår favoritcamping Bellavista vid Gardasjöns norra del.

Familjen Fritzson kom precis upp från stranden för lunch när vi kom. De hade anlänt kvällen innan och reserverat en plats åt oss bredvid dem. Både Stefan och jag började gapskratta då vi såg vår plats. Det var exakt samma vi stått på med husvagnen för 2 år sedan. Hur stor är sannolikheten?!?

Varmt som tusan och de kringliggande olivträden gav inte mycket skugga mitt på dagen. Vi packade upp lite medan Fritzsons åt, sedan gick vi alla ner för ett svalkande bad. Fast så mycket svalka gav det inte tyvärr. Vattentemperaturen låg på 27 grader, men det var svalare än luften iallafall.

När vi först hoppade i glömde man nästan bort att det nu var sötvatten. Vi som innan flutit som små korkar fick nu börja trampa vatten. Vilken skillnad saltet gör.

Omgivna av grönskande berg och med flera toppar på runt 2000 m låg vi i vattnet och bara njöt av att vara här. På andra sidan sjön såg vi mysiga byar högt upp i bergen och serpentinvägarna som ledde dit.

Det är inte många platser som slår vyerna här. Kanske är det just kombinationen av bergen, grönskan, det klara vattnet, cypresser och alla olivträden som gör det så vackert. Det är nu fjärde gången vi är här. På campingen har vi bott i tält 2008, med stora husvagnen 2009, med lilla husvagnen 2013 och nu med husbilen. På familjecamping Bellavista känner de igen oss nu. Tråkigt nog fick vi veta att Angelo som jobbat här och som alltid varit så glad och trevlig hastigt gått bort i en hjärtinfarkt i april.

Det har alltid varit han som kört runt oss i golfbilen för att leta platser och vinkat så glatt varenda gång vi sett honom. Vi har kallat honom Drugge för att han är lik en Stefan känner.

Det var verkligen sorgligt att han gått bort, bara drygt 50 år gammal.

Med gänget samlat igen njöt vi av en grillkväll vid husbilarna.

Temperaturen låg fortfarande över 30 och de blev både sena kvällsbad och kalla duschar.

När mörkret sänkte sig över sjön såg man gatubelysningen från de små byarna på andra sidan sjön.

Efter en varm, svettig och klibbig natt blev det en stranddag. För några år sedan såg Stefan och jag en orm i vattnet här som kom simmandes och kämpade med en fisk i munnen. Samma sak hade Fritzsons sett på onsdagen. Förmodligen är det någon vattensnok som jagar här. Då vi snorklade såg vi flera fina abborrar, några större fina fiskar och mängder av malar som åt bland stenarna långt in mot stranden, totalt orädda. Elvin var nära att blocka en med handen.

Rätt som det var börjar Mattias ropa, han och Magdalena snorklar då de får syn på ännu en orm. Även denna med fisk i munnen och på väg in till stranden.

Förmodligen är de helt ofarliga och har fullt upp med sitt byte, men lite olustigt är det.

På fredagen var vi uppe med tuppen och tog lokalbussen in till byn Malcesine. Vår plan var att åka upp med första gondolen klockan 8 på berget Mt Baldo. Framåt dagen kom mycket turister och det blev långa köer, det hade Stefan och jag erfarit 2 år tidigare.

Men nu var vi bara några få turister på väg upp med första gondolen. Byte vid mittstationen och sedan försatte färden upp. På toppen på 1760 m var det lätt blåst och endast 17 grader. Det välkomnades av oss alla som haft ännu en varmt natt.

Underbara gröna vyer över bergen åt ena hållet och sedan ut över sjön åt andra.

Gick gick runt lite, tog en fika och njöt av solen som värmde oss. Vi frös faktiskt lite, borde nog haft med en tröja.

Jag, Mattias, Erik och Stefan gick en kortare vandringsled till en utsiktspunkt. På håll tyckte jag mig se en vit mur i det gröna gräset. Då vi kom närmre började muren bräka och jag såg att det var en gigantisk fårhjord som mötte oss som en massiv front.

En fåraherde och en fårhund fanns också med. Fåren var totalt orädda och brydde sig inte om turisterna bland dem. Några små små lammungar sprang orädda fram. Flera av fåren haltade, säkert tuff terräng här bland bergen.

Över oss och fåren passerade skärmflygare som njöt av uppåtvindarna.

I inhägnader fanns alpackor och jag köpte ett par raggsockor av alpackaull. Ingen risk de behövs på den här resan, men hemma i Sverige till hösten kommer jag få användning av dem.

Fritzson var sedan rätt nöjda med bergsvistelse och ville åka ner till dalen och Malcesine och äta lunch.

Stefan och jag var lite sugna på att se oss omkring lite mer, så vi stannade kvar. Vi hade tidigare pratat om att cykla någon av vandringslederna ner, men våra nya cyklar var inga mountainbikes, så det hade vi slagit ur hågen nu.

Istället gick vi en bit på en vandringsled upp till ännu en topp och fick utsikt över dalen på andra sidan bergskammen. Ännu ett liftsystem kom upp från den dalen. Flera höga toppar kring oss, flera över 2000 meter. Det är så mäktigt att stå och titta ut över topparna. Vid södra delen av sjön finns inga berg, utan de börjar här och blir sedan bara fler och fler och högre och högre. Det är här alperna börjar, eller slutar beroende på hur man ser på det.

Tillbaka ner gick vi via ett liftsystem som var stängt för säsongen. Det är inte utan att man blir lite sugen på att åka skidor.

Tillbaka vid gondolen hittade vi en restaurang där vi fick varsin svalkande öl och åt varsin god snitzel.

Sedan tog även vi gondolen ner för berget. En hisnande färd som känns som den går mycket snabbare än uppför.

När vi hoppade på busen tillbaka till Assenza möttes vi av 4 bekanta ansikten på de främsta raderna. Termometern i Malcesine visade 42 grader när bussen åkte förbi. Jag saknade redan svalkan på berget.

Tillbaka på campingen sökte vi skydd i skuggan av olivträden och njöt av svalkande öl. Mörka moln tonade upp sig från väst och vi hörde mullret av åska på håll. Vi hoppades på en svallande regn- och åskskur, men den gick in över sjöns nordligaste del och missade oss precis.

Så värmen hos oss kvarstod. Men ovädret bidrog ändå med något, vinden vände och kom norr ifrån. Det blev en blåsig kväll som ändå medförde en viss svalka.

Fritzsons hade fått nog av värmen och hemlängtan och rastlösheten tog överhand. De bestämde sig för att vända hemåt på lördagen.

Så vi avslutade vår gemensamma semester med ett besök på Aril i grannbyn Cassone. Stefan och jag har varit där innan och vet att de är kända för sina stora pizzor. Restaurangen ligger mysigt precis vid floden, som sägs världens kortaste.

Stefan och Erik slog på stort och beställde calzone. En gigantisk pizza som serveras på 2 tallrikar.

Endast Erik fick i sig hela. Vi andra tog med maten hem. Det får bli lunch imorgon.

Blåsten bidrog till en något svalare natt och vi sov gott. Det var också vår hundrade natt i husbilen. Bra jobbat på ett drygt år tycker jag.

Vid lunch på lördagen rullade Fritzsons hemåt. Vi gick till stranden och badade i svinkallt vatten. Blåsten hade dragit upp kallt bottenvatten och benen domnade efter mindre än 30 sekunder. Det kan inte ha varit mycket mer än 15 grader. Gardasjön är som djupast precis utanför där vi bor med ett djup på nästan 350 meter. Det är svårt att tro. Men nu hade nog en del av det djupa kalla vattnet kommit upp för idag blev vi inte långvariga i vattnet.

Idag har vi bara njutit med lång frukost och vid stranden där vattnet blivit varmare. Vi grubblar på vad som händer här näst. Allt vi vet är att vi skall med en båt hem från Rostock på lördag 11:15.

Tankarna vandrar mellan att stanna här och se oss omkring, besöka vänner på semester i Bad Hofgastein, besöka vackra slott i södra Tyskland eller någon stad på vägen som Leipzig eller Berlin. Eller kanske en tur in till Tjeckien och Prag?

Som min kära mor skulle sagt. - Vi får se. Det tar vi inte nu.

↧

Donau

July 22, 2015, 10:47 am

≫ Next: Sanddynor och spektakel

≪ Previous: Höga berg och djupa sjöar

Plötsligt kommer man till ett läge när man känner att nu får det vara nog med värme. Jag vet det låter illa för de som inte fått uppleva sol och värme i sommar. Men vi var nu tillräckligt upphettade. Att dagarna är varma går bra och vi har kunnat svalka oss med bad. Varma kvällar likaså. Men nätterna är värst och att allting alltid är varmt. Duschkrämen känns het mot din hud när du duschar, deodoranten värmer i din armhåla, varm tandkräm när du skall borsta tänderna. Eftersom temperaturen vid Gardasjön aldrig gick under 30 grader på natten och vi saknar AC i husbilen, så är nätterna oerhört varma. Löpning har inte varit att tänka på då vi vaknat med minus i vätskebalansen på morgonen.

Så på måndagen fick vi nog, det var dags att dra vidare.

Ett sista besök på pizzeria Aril fick det bli. När vi sitter där inser vi att olivoljan de har på borden är samma som vi fick till brödet uppe på berget och den var supergod. Den är dessutom producerad här i Malcesine och vi har tittat efter den i varenda mataffär vi varit i, men inte hittat den.

Kunde vi med att fråga om vi fick köpa en av dem?

Det tyckte vi att vi kunde och det var heller inga problem att få göra det. Kanske var det inte första gången de fått denna frågan.

Så med närproducerad olivolja bland packningen lämnade vi camping Bellavista på tisdagsmorgon och rullade norr ut. Uppe på autostradan kantades sluttningarna av vin- och äppelodlingar. Upp i Brennerpasset på hisnande vägar flera hundra meter upp över dalarna och omgivna av höga toppar, några av dem snöbeklädda. In i Österrike och ner i dalgången via Innsbruk, vartefter vi snart kom in i Tyskland. Här kantades Autobahn av enorma odlingar med humle i prydliga rader eller gigantiska solcellsfält.

Vårt mål var Regensburg. En stad vi aldrig besökt, men ofta bott utanför i den lilla byn Pielhofen. Nu tänkte vi lägga lite mer tid här och besöka omgivningarna. Dels skulle den gamla delen av staden vara väldigt fin. Men det som lockade mest var Donau.

För några år sedan var Donau som vilken flod som helst för oss. Men så såg vi en serie naturprogram om just Donau. Allt från där den börjar sin bana tills den rinner ut i Svarta havet. Det var helt fantastiska program om livet i och längs med Donau. Och sedan vi såg detta har vårt intresse för denna fantastiska flod väckts.

Så på tisdagseftermiddagen checkade vi in på vår välbekanta camping utanför Regensburg och fick en bra plats nära floden Naab som rinner förbi camping. Naab rinner sedan in till Regensburg där den rinner ihop med Donau.

Värmen fanns här med, det var 33 grader när vi anlände. Detta var vi medvetna om, men vi visste också att här blir det svalare på nätterna, oftast runt 20.

Av tjejen i reception fick vi veta att det fanns fina cykelvägar in till Regensburg. 17 km var det och det kändes lite långt i värmen. Det andra alternativet var att ta husbilen till en stor gratisparkering utanför den gamla staden.

Vi fastnade för det andra alternativet och åkte på onsdagsförmiddagen in till Regensburg. Vi parkerade och kopplade loss cyklarna och cyklade över Donau in till gamla stan där vi parkerade.

Stora flodbåtar låg ankrade och jag hade läst om turer till bl.a Wien längs floden. Båtarna såg lyxiga ut där varje hytt hade egen balkong.

Vi gick sedan runt i stan bland gamla hus och gator. Mäktigast av allt var St Peters katedral.

Vi besökte både själva kyrkan, men gick även ner under den, där den hängde ihop med en äldre romersk kyrka som hade varit där först.

Kyrkan gav svalka från hettan utanför och vi njöt av tystnaden och lugnet som rådde där inne.

När vi kände oss klara med statsbesöket var det dags för lunch och vi hittade då ett udda hamburgerställe som kändes som något Ernst inrett. Björkar inne, urholkade vedträn att ha såsförpackningar i, träbänkar med sittdynor av filt. Ett riktigt häftigt ställe med goda hamburgare, surdegsbröd och med massor av val och tillbehör.

Efter lunchen tog vi cyklarna och cyklade en bit längs Donau. Vilken mäktig flod det är och viken historia den har.

Efter att ha införskaffat lite proviant i Donaus köpcentrum så återvände vi till campingen lätt överhettade.

Det var nu dags för bad i floden Naab och vi hoppade i vattnet vid campingens bortre del och simmade sedan medströms längs campingen och klev upp vid dess andra ände betydligt svalare.

Nerkylda gav vi oss av på ännu en cykeltur, denna gång längs Naab. Vi tog cykelvägen som leder in mot Regenburg, men bestämde oss för att bara cykla en bit.

Förbi guldgula vetefält, där hettan var extremt påtaglig och fartvinden blåste likt hårfönar i våra ansikten, in i svalare partier i bokskogar. Bredvid oss flöt Naab sakta fram.

Åkrar av majs och nya bokskogar och mitt i skogen dyker plötsligt ett hus upp. Mina tankar gick direkt till Hans och Greta och pepparkakshuset.

Efter 5 km vände vi hemåt igen och svalkade oss med ännu en flyt-tur i Naab.

Vad som händer i morgon och vart vi tar vägen är ännu inte helt bestämt. Att resan går norrut är allt vi vet i skrivande stund. Likaså att vi ikväll skall avnjuta den traditonella schnitzeln här.

↧

Sanddynor och spektakel

July 25, 2015, 6:28 am

≫ Next: Dags att börja blogga Project Life

≪ Previous: Donau

Efter i besöket i Regensburg med den gamla staden och den mäktiga domen kände vi att ännu en gammal stad som t.e.x. Leipzig var vi nog inte redo för ännu. Hjärnan behövde smälta alla intryck från gårdagen innan vi kunde fylla på med nya liknande.

Vi bestämde oss därför att prova nya sol- och badställen och körde på torsdagen från Regensburg upp till utkanten av Rostock.

Efter att under semestern ha legat och solat på klippor och stenstränder och badat i Medelhavets salta vatten, i Gardasjöns söta och i floder, så var det nu dags för milslånga sandstränder och Östersjön.

Kusten utanför Rostock består precis som Rügen av långa vita sandstränder och höga sanddynor. Några mil öster om Rostock ligger den lilla byn Dierhagen. Vi sov en natt där på vägen hem 2009, men då var det inget badväder. Men vi besökte stranden och såg hur fin det var. Nu bestämde vi oss för att åka tillbaka.

Som tur var fanns det plats för oss på campingen och vi fick en grön och lummig plats i campingens bortre ända.

Även om temperaturen under dagen varit upp i närmare 30 under vår resa genom Tyskland så sjönk den rejält nu på kvällen. Kvällsluften kändes rå och fuktig, så för ovanlighetens skull blev det middag inne i husbilen.

På fredagen sken solen och vi började dagen med en cykeltur. Överallt fanns bra små cykelvägar till byar, stränder och längre cykelleder. Genom en smal skogslinje som doftade ljuvligt av varm tall kom vi ner till stranden. I förgrunden låg några souvenirbutiker, restauranger och caféer.

Några sommarstugor och lyxiga villor fanns också i skogens utkant. På andra sidan de höga sanddynorna och havet och doften av tång slog emot oss så fort vi kom ut på stranden.

Trots att det ännu inte var så varmt och ganska tidigt på förmiddagen så började redan stranden fyllas på med soltörstiga turister. De klassiska solstolarna för just den här regionen fanns givetvis också här.

Vi fortsatte in till Dierhagen by där mycket turister också var i rörelse. Alla pensionat och hotell i regionen skyltar med att de är fullbokade, det är nog verkligen högsäsong här nu.

Det skyltas också om Mittelalter spektakel. Måste säga att det order klingar dåligt i våra öron då vi ofta använder ordet spektakel som något negativt.

Vi cyklade hem till campingen och bytte till badkläder och cyklade ner till stranden igen.

Lite svalt i luften och Östersjön kylde, men var vi nu här så skulle vi bada. Ett dopp blev det, men sedan höll vi oss på stranden och i solen. Där var temperaturen perfekt.

Vid lunch tittade vi runt bland strandrestaurangerna och hittade Pannkakshuset. De hade både söta pannkakor samt de med matig fyllning. Så vi testade detta och fick en gigantiska pannkaka med fyllning.

Proppmätta bestämde vi oss för att ta ännu en cykeltur, denna gång ner till hamnen i byn. Längs med vägen ner till hamnen låg fina gamla tegelhus som är så typiska här i norra Tyskland och Danmark. Flera av dem med halmtak. Bostadshus blandades med bagerier och mysiga restauranger.

Byns hamn vätter inte ut mot havet utan ser vid första anblicken ut att ligga i en sjö. Men långt norrut går havet in och skapar en smal landtunga omgiven av vatten på bägge sidor. Överallt såldes fisk, främst rökt makrill.

Sedan blev det en sista skön eftermiddagsstund vid husbilen. Det har blivit några stycken nu under semestern. Jag älskar verkligen dessa stunder av total avkoppling. Med en kall öl och något litet tilltugg har vi njutit av en god bok, varandras sällskap eller av att bara sitta tysta och njuta av vackra vyer.

Men som alltid när hemresan är nära så blir vi aningen rastlösa. Och när vi hörde musik på nära håll som lät som någon sorts tornerspel så blev jag nyfiken och vi bestämde oss för att ta ännu en cykeltur. Vi följde ljudet från musiken och insåg strax att det kom från fältet där "Medeltids-spektaklet"ägde rum. Vi cyklade in där och förbi parkeringen där alla bilarna stod och mot en öppning i ett staket. Vi hade ju egentligen ingen aning om vad vi hade att förvänta oss, om det fanns nåt att se, om det kostade pengar. Vi ville ju bara kolla läget lite.

När vi kom in genom öppningen såg vi att entrén låg 25 m längre fram vid ett nytt staket. I det här mellanläget fanns bara några få stånd. Jag hade min fokus på entrén och det var först när det var försent som jag vände huvudet åt vänster och möttes av en fasansfull syn.

Det som sedan hände kunde gått illa. Med Stefan cyklande på min högra sida vrider jag styret fullt åt höger, trampar på allt jag är värd samtidigt som jag skriker - Åh fy fan!!!

Nu är ju min man väl medveten om mina Fritzson-gener och att vi får plötsliga infall åt både höger och vänster, så på något mirakulöst sätt lyckas hand undvika en kollision mellan oss.

Men han har inte en blekaste aning om vad som orsakat min plötsliga reaktion. Men med tanke på min kommentar och att jag nu står vid cykel och skakar så förstår han att det måste röra sig om antingen en uggla eller räv.

Och det var det förstämda. Försent såg jag berguven som satt på en trälår bara 2 meter ifrån mig.

Som tur var med huvudet bortvänt, för när jag väl hämtat mig lite från chocken och smygtittade på den, så såg jag ögonen. Lika orange som solmogna apelsiner lös de i solskenet.

Hade jag mött denna blick först hade nog någon fått komma med en hjärtstartare.

Bilden gör inte ögonens färg rättvisa vill jag bara påpeka. De var fruktansvärda.

Vem i hela fridens namn har med sig en berguv i fångenskap på ett medeltids-spektakel?!?

Vi fick nu klart för oss att detta verkligen var någon form av spektakel och cyklade hem och tog ett glas vin innan vi för sista gången packade ihop våra saker inför avresa.

Idag vaknade vi av duggregn mot taket. Ett skönt ljud som vi inte hört på 4 veckor.

Lämnade Dierhagen och körde mot Calles för den årliga shoppingen av öl och vin. Tillsammans med massa tyska turister med kanoter på taket lämnade vi Rostock och kom över på skandinavisk mark vid Gedser udde. Genom ett mulet Danmark över bron till Sverige. Svårt att tänka sig att det gått över 4 veckor sedan vi var här sist.

Tänk va fort tiden går när man har roligt. Nu är semestern snart slut och på måndag väntar jobb igen.

Men redan nästa helg väntar nya äventyr. Då skall vi till Danmark igen. Konsert i Odense med Volbeat! Can't wait!!!

↧

Dags att börja blogga Project Life

September 22, 2015, 8:59 am

≫ Next: Underbara höst

≪ Previous: Sanddynor och spektakel

Det har blivit dåligt med pysselrelaterade blogginlägg sista tiden.

Mestadels beror det på att jag inte gör så mycket kort längre och definitivt inga Layouter. Jag har nästan helt gått över att till att lägga min pysseltid på att göra album av mina foton, dvs Project Life, eller PL som det ofta förkortas.
För mig som är lite av ett dokumentations-freak så passar detta utmärkt.

Däremot så har jag aldrig bloggat eller visat upp mina albumsidor. Men det tänkte jag ändra på nu.
Hittade en tävling hos Project Life i vårt grannland Norge där man skulle inspireras av en bild och skapa en PL-sida.
Så här blev mitt resultat.

Bilden som man skulle inspireras av såg ut så här. Näckrosen, djuren och vattnet inspirerade mig att skapa min sida som är ett utdrag ur vår resa till Thailand i vintras.

Skapade ett helt uppslag och tänkte att jag visar upp dem med. Jag har använt kort från Becky Higgins kit Honey.

Tack för mig!
/ Marit

↧

Underbara höst

October 19, 2015, 7:29 am

≫ Next: Ett bröllop, två kort och en födelsedag

≪ Previous: Dags att börja blogga Project Life

Finns det något härligare än en vacker höstdag med klar och frisk luft och alla vackra färger?!?

Mitt nästa PL-uppslag är från en underbar fiskehelg vid Kroksjön, Hökensås. Underbart höstväder och fiskelycka för min del.

I detta uppslag har jag gjort egna kort från papperblocket Blackbird från Memory Box. Har även använt ett Magnolia-papper "Vintage Mushrooms" från serien "Turning Leaves", tyckte det passade så bra.
Valde här att göra mina anteckningar i Becky Higgins app och skriva ut dem. Som dekoration blev det egengjord flairs med text stämplad på samma papper som bakgrunden. Höststämpeln kommer från Pysseldags.

Med detta uppslag tävlar jag i Project Life Norges tävling Utfordring #10 Oktober där man skulle inspireras av denna bild.

Jag valde att inspireras av hösten, färgerna och träden.

Tack för mig!
/Marit

↧

Ett bröllop, två kort och en födelsedag

November 14, 2015, 9:00 am

≫ Next: Shop til you drop

≪ Previous: Underbara höst

Det var länge sedan jag bloggade några av mina kort nu, så jag tyckte det var dags.
Fick en beställning av en kollega. Hennes syster skulle gifta sig och hon behövde två väldigt olika kort till bröllopet.
Önskemålet till det första kortet var ett stilrent kort som brudens mor skulle ge. Här valde jag att göra ett 3D-kort i ett enkelt bröllopspapper från Papirdesign och med Reprints fina vigselringar embossade i silver. Cameon fick också jobba lite och skriva namn och datum med silverpenna.

Det andra kortet skulle brudens systrar ge och det skulle innehålla en ficka som skulle rymma ett presentkortet till Blomsterlandet. Motivet fick gärna vara ett grått enplanshus med lite trädgårdstema. Brudparet hade nämligen precis köpt ett sådant hus och skulle flytta dit till sommaren.
Här fick jag lite mer problem. Men tack vare kreativa bordskamrater på Falköpingsmaran 31 oktober fick jag mycket idéer. Speciellt tack till Catarina för lån av dies, till Whitney och Carina som tog med stämplar på hus jag fick låna.
Så här blev resultatet.

För säkerhetsskull råkar bruden fylla år dagen innan bröllopet och samma beställare önskade då också beställa ett grattiskort.
Ett presentkort på en skrivbordsstol till ett skrivbord där en symaskin står skulle ges bort. Så ett kort med stol och symaskin önskades. Inte helt lätt, men så här blev resultatet.

Tre väldigt olika kort till en en och samma mottagare under en och samma helg. Min personliga favorit blev nog symaskinen. Det är mest jag.

Trevlig helg!
/Marit

↧

Shop til you drop

November 30, 2015, 4:36 am

≫ Next: Till minne av 9/11

≪ Previous: Ett bröllop, två kort och en födelsedag

Våren 2012 åkte vi till New York med familjen Thunberg och hade en fantastiskt resa i ett varmt och somrigt NYC. Vi blev alla förälskade i staden och redan ett år senare var vi tillbaka igen. Denna gång var det betydligt kallare, men vi hade ännu en fantastisk upplevelse.

Några år passerade men när Thunbergs i somras frågade oss om vi ville följa med tillbaka så kunde vi inte motstå.

Nytt för denna gång var att Noel, familjen Thunbergs son, var med. Så med Passaten fullastad med 5 resväskor lämnade Habo i fredags morse för flyg Göteborg - Helsingfors - New York. Det kan tyckas lite bakvänt, men vi har flugit så innan och det funkar kanon. Finnair har bra service, väldigt fräscha plan och god mat. Planet över Atlanten var inte fullt och Stefan och jag fick ett eget 4-säte att dela på. Jag funderade på hur denna flygning ens kan gå ihop sig ekonomiskt. Vi hade inte ens betalt 3000:- per person ToR.

Eftersom det var så gott om plats så tänkte jag att man nog skulle kunna försöka sova lite. Men istället fastnade vi i det stora urvalet av filmer, serier och spel som underhållningssystemet erbjöd. Försökte sova lite på slutet, men slumrade bara till en kort stund.

Landade på fredag eftermiddag på JFK. En vacker inflygning där man såg Manhattans skyline i vackert solnedgångsljus. Det kändes så bra att vara tillbaka igen.

Tog tunnelbanan in till Manhattan. Trots att det var 2,5 år sedan sist så kände vi oss rätt vana och hemmastadda. Ljumma vindar fläktade då vi kom upp ur tunnelbanan nära Times Square och temperaturen låg på 16 grader. För Noel blev detta det första mötet med Manhattan. Han var imponerad av alla höga hus, ljus och skyltar.

Vi hittade smidigt till vårt hotell ROW NYC. Det är samma hotell som vi bodde på första gången vi var här, men då hette det Milford Plaza. Vi hamnade på plan 10 medan Thunbergs hamnade ända upp på våning 28. Men utsikten från vårt fönster dög den också.

På fredagskvällen var vi rätt trötta. Fick snabbt i oss lite mat och stupade sedan i säng efter att ha varit vakna nästan ett dygn.

På lördagsmorgonen var vi utvilade och morgonpigga. Stefan var tidigt nere och köpte med kaffe upp till rummet. Underbar himmel och vy väntade utanför vårt fönster som vätte mot Times Square.

Efter att ha ätit en gemensam frukost med Thunbergs på vårt favorithak så tog vi tunnelbanan ner till södra Manhattan.

Strövade runt i Battery Park och njöt av Manhattan i höstfärger och vyn ut över vattnet och frihetsgudinnan.

Hoppade på Staten Island-färjan för en tur förbi frihetsgudinnan. Färjan är gratis och passerar ganska nära, så den är ett perfekt sätt att se statyn utan att spendera massa pengar. Eftersom Noel aldrig varit här ville vi självklart att han också skulle få se henne. För oss var det andra gången, men det var lika mäktigt att se statyn igen.

Passerade även Ellis Island som var immigranternas första anhalt till USA. Det var här Stefans släktingar klev i land blev registrerade då de anlände till Amerika. Vi har sett dokumenten i och med Nick och Allt för Sverige.

Halvvägs över till Staten Island slöt kustbevakningens båt upp. Längst fram i fören stod en man med laddad k-pist.

Han följde vår färd hela vägen till Staten Island och sedan tillbaka igen. Halvvägs över när vi mötte den andra färjan så följde han den istället. Här blev det upptrappade terrorhotet väldigt påtagligt. Det som förvånade mig var dock att båten bara patrullerade yttre halvan och följde med in till Staten Island. Borde det inte varit tvärtom så att den följt med in till Manhattan.

Att komma in med färjan mot Manhattan är så mäktigt. Där Twin Towers en gång stod finns nu ett nytt torn på plats - One World Trade Center.

Efter sightseeing-turen så ägnade vi lördagen åt både shopping och njutning. Ett pubbesök i Soho med lite öl och vin unnade vi oss mitt på dagen. Tog tunnelbanan upp till Central Park och avnjöt goda pizzor på ett av våra favoritställen. Black Friday-priser rådde i flera affärer och Jennie och jag shoppade loss på Victoria Secret medan grabbarna fick öl.

Då lördagskvällen kom kunde vi summera en första intensiv dag i New York och avslutade kvällen med middag på TGI Friday. Något som gladde både Noel och oss andra.

Söndagen bjöd på klart och kallt väder. Vi tog bussen 8:30 för resa till Woodburry Common Outlets. Resan skulle ta en timma och vi förvånades över hur raskt vi lämnade Manhattan bakom oss. En tunnel ner under Hudson River och vi var sedan på andra sidan. Strax därpå var vi ute ur stadens hets. Passerade små bostadsområden och kom sedan in i en platt dal som bitvis var helt obebyggd.

Resan fortsatte nordväst om Manhattan och strax innan 9:30 klev vi av bussen. Uppbyggd som en liten småstad med pittoreska trähus låg denna outlet med 220 märkesbutiker.

Det blev en intensiv dag och VISA-kortet gick varmt. Vi gjorde alla fynd efter fynd till riktigt bra priser.

Gång på gång fick vi verkligen fundera på vart vi befann oss. Hysterin och höghusen på Manhattan kändes väldigt avlägset.

Nöjda med resan och med händerna fyllda med påsar vände vi hemåt.

Vi var alla imponerade av hur busschaufför snabbt manövrerade bussen i köerna in mot Manhattan. Klev av mitt i stimmet och blinkande skyltar och upplevelsen på landsbygden kändes nu nästan overklig. Endast påsarna vittnade om dess existens.

Hungriga och trötta gjorde vi ett snabbt besök på hotellet innan vi tog tunnelbanan ner till vår favoritpub vid Empire State. Dagens första öl intogs först 19:30 och var efterlängtad. Njöt av god nachos och goda men starka kycklingvingar.

Hemma på hotellet somnade vi gott efter ännu en fantastiskt dag här.

Vaknade utvilade idag och laddar nu för en dag med besök på museet vid Ground Zero och att åka upp i nya tornet One World Trade Center. Det är en klar och kall morgon i NYC, så vi får klä på oss ordentligt. De 16 graderna vi hade i fredags är ett minne blott.

/Marit

(Bilderna i textflödet blir suddiga när jag bloggar från telefonen. För bättre skärpa, klicka upp bilden)

↧

Till minne av 9/11

December 1, 2015, 7:43 pm

≫ Next: Nick and Jess

≪ Previous: Shop til you drop

Efter en god och bastant frukost på Gourmet New York tog vi tunnelbanan ner till området World Trade Center. Efter det som hände 11 september 2001 har mycket hänt på området där de bägge tornen en gång stod. När vi var här 2012 så besökte vi området och de då ganska nybyggda minnes-poolerna som byggts där tornen en gång stod. Då var ett nytt torn och ett museum på väg att byggas. Nu var de klara och vi började vår morgon med tornet.

Eftersom vi var tidigt ute hade det inte hunnit bli några köer. Vi fick en helt egen hiss upp och den färden var en upplevelse i sig. På hissväggen visades en film om hur Manhattan förändrats genom åren. Från ett enda stort grönområde till små byar till vad det är idag. Då filmen var klar var vi uppe på 102:a våningen och klev ut i ett större rum. Där fick vi ställa oss längs ena väggen och en ny film visades på den andra väggen på en gigantisk långsmal filmduk. Denna film bestod av klipp från dagens New York och man kunde verkligen känna pulsen. Då filmen slutar dras hela filmduken raskt upp och en helt magnifik vy över Manhattan dyker upp. Riktigt snyggt och proffsigt gjort. Även om jag i början av filmen kände på mig att just detta kanske skulle hända, så var det enormt mäktigt, vi fick gåshud över hela kroppen.

Redan här var vi riktigt imponerade av allt de gjort kring själva besöket. Det var inte bara ett torn man åkte upp i, det bestod av massa andra upplevelser.

Vi kunde sedan gå runt 360 grader och njuta av utsikten. Tittade man ner på gatan nedanför så var den svindlande. Taxibilarna så ut som små myror där nere. Vi såg ut över havet, såg Frihetsgudinnan, Staten Island, inte mindre än 3 flygplatser, Hudson river, dalen vi åkte i mot Woodburry, upp mot de andra tornen på Manhattan, såsom Empire, Chrystler, Top of the Rocks.

När vi blickade norrut så såg vi ett torn vi inte kunde placera. Till sist så frågade vi. Det var ett bostadshus med lyxlägenheter. Det rymdes bara en lägenhet per våning och översta lägenheten hade kostat 95 miljoner dollar när den såldes. Vem lägger så mycket pengar på ett boende?!? Och vem har så mycket pengar?!?

Nere på backen igen så gick vi förbi minnespoolerna och bort mot museet. Själva ingången låg i en nybyggd huskropp, men sedan fortsatte man ner under jord och kom då till angränsande delar till där tornen en gång legat. Museets yta var enorm och det var riktigt snyggt gjort. Här fanns allt från tidsförloppet från 11/9, till delar av tornen, bilder på omkomna, brandbilar och ambulanser som blivit halv förstörda när tornen rasade. Det fanns TV-sändningar från Nyheterna den dagen, offrens tillhörigheter som man hittat i rasmassorna. Men det fanns också mycket info och en film om uppbyggnaden av det nya området och det nya tornet, som även kallas Freedom Tower. Man förstod verkligen hur viktigt det var för amerikanarna att få allt uppbyggt igen.

Efter ett tungt och gripande besök på museet så tog vi lunch på en närliggande pub. Vi var där redan 2012 men drack då bara öl. Nu blev det både öl och hamburgare.

Sedan hade det blivit dags för Noel att göra ett av de uppdrag han fått med från skolan. Nämligen att ta sig till FN-byggnaden och fotografera svenska flaggan. Så vi tog tunnelbanan norrut och besökte denna byggnaden.

Lunchölen började göra sig påmind och enklaste sättet att hitta en toa är att hitta en ny pub, dricka en ny öl och då låna deras toa. Kan tyckas vara lite moment 22, men trevligt är det.

Så i FN-kvarteren bland kostymklädda amerikaner intogs till vår stora förvåning resans billigaste öl.

Trots kylan så blev det sedan en hel del promenad. Vi gick bort till Bryant Park. Där har vi njutit flera gånger förr när det varit varmt. En underbar grön liten park mitt bland höghusen där vi både ätit medhavd frukost och tagit en kaffe.

Nu var parken helt omgjort för vintern. En skridskobana fanns nu mitt i parken.

Runt om låg små mysiga bodar med försäljning inför julen. Granar, julbelysning och julmusik gjorde att vi nästan kom i julstämning.

Vi fortsatte sedan till fots längs 5:e avenyn och i höjd med Rockerfeller center förstärktes julkänslan. Där var det dekorerat och granen på plats inför onsdagens premiärtändning.

En stor affär körde julmusik på hög volym och hade matchande ljuspel med belysningen på väggen.

Lite frusna fortsatte vi 5:e avenyn fram och besökte diverse affärer mellan varven och hann bli lite varma.

Trötta i benen efter en lång och intensiv dag vilade vi upp oss på hotellet en stund, innan kvällens middag intogs på TGI Friday. Vår servitör var väldigt pratglad och humoristisk och vi hade en upplevelse utöver det vanliga. Innan middagen var över hade både han och vi brutit ut i gapskratt flera gånger.

På tisdagen var vädret helt annorlunda. Den klarblå himmeln var borta och tunga regnmoln vilade över staden. Temperaturen hade dock stigit upp mot 12 grader så det var betydligt varmare än gårdagens nästan noll-gradiga.

Medan jag flängde runt i pysselaffärer så strosade Stefan runt i Soho. Familjen Thunberg uträttade ärenden på sitt håll.

Vid 12 träffades vi alla i Soho och vandrade till stadsdelen Little Italy.

På en av många italienska restauranger intogs en underbart god lasagne.

Eftermiddagen ägnades åt shopping på 5 avenyn kring Rockerfeller och regnet tilltog. Det var skönt att komma hem till hotellet och torka till innan det var dags för middag. Vi besökte då ett av våra favoritställen från vår första resa hit. Nämligen Burger Joint.

Inne i lobbyn på ett väldigt flådigt hotell bakom ett sammetsdraperi ligger denna lilla pärla. Med menyer handskrivna på wellpapp serveras New Yorks godaste hamburgare. Litet, trångt och simpelt men så gemytligt och gott.

Ytterligare två intensiva dagar är nu till ända. Vi börjar alla bli nöjda med vad vi köpt och sett så nu blir det mycket njutning på slutet.

Men först en god natts sömn.

/Marit

(Bilderna i textflödet blir suddiga när jag bloggar från telefonen. För bättre skärpa klicka upp bilden.)

↧

Nick and Jess

December 4, 2015, 9:32 am

≫ Next: Drömmer om sommaren

≪ Previous: Till minne av 9/11

På onsdagen öste regnet ner, men vi trotsade vädret och tog tunnelbanan ner till Flatiron building.

Några snabba foton i regnet och sedan gjorde vi några sista inköp i Soho.

En sista lunch och öl blev det på Heartland brewery innan vi åkte hem till hotellet för att lämna av lite shoppingpåsar.

Sedan var det dags för helt nya äventyr i New York. Sedan augusti bor Stefans släkting Nick, som vi lärde känna via Allt för Sverige, i New York. Han flyttade dit tillsammans med sin flickvän Jess och vi hade nu bestämt möte med dem i Brooklyn där de bodde.

Förutom den traditonella och tydligen oundvikliga felåkningen upp till Harlem så hittade vi ut till området där Nick bor. Det visade sig vara ett riktigt mysigt område, som en typisk liten amerikansk småstad med affärer, pubar och restauranger. Medan Stefan stod utanför Nicks port och kände på låset så ser jag Nick och Jess komma gående över gatan och in i en affär. Så jag går efter dem in i affären och ropade på dem.

Även att vi var väntade så såg de lite snopna ut.

Sedan började en helt oförglömlig kväll för oss alla. Något man inte räknar med skall hända på en resa till New York.

Vi började med ett besök i deras lägenhet. En liten 3:a som de delar med en inneboende för att klara hyran. Lägenheten kostar 18 000/månad.

Nicks flickvän Jessica var helt underbar. Så härlig som person, glad och sprallig. De träffades i Los Angeles för drygt ett år sedan och hade nu valt att tillsammans flytta till New York för att testa något nytt.

Att komma hem till en privatperson i en lägenhet i New York var en upplevelse i sig.

Efter en inspektionen av lägenheten gick vi till en närliggande pub. Jag har ingen aning om hur länge vi satt där, men ölen smakade gott och vi hade alla väldigt trevligt.

Öl efter öl ställdes på bordet och ute började det mörkna.

Då kom nästa udda inslag på denna utflykt. Vi skulle gå upp på hustaket på huset där deras lägenhet låg. Därifrån hade de fin utsikt över Manhattan. Så hela gänget i från puben och upp i trappa efter trappa tills vi kom upp på taket. Där väntade en magnifik utsikt på 360 grader. Visst det var inte som tornet, men denna känslan var helt annorlunda. Vi var på ett hustak i New York. Hur stor är sannolikheten att det skall hända?!?

Tyvärr var kvällen lite disig, men vi kunde ändå se Manhattans skyline och flera av tornen.

Efter detta galna besök gick vi ner till lägenheten igen. Där väntade "Hot toddy". Te med ingefärsbitar, citron och whiskey. Riktigt gott fast jag inte alls tycker om whiskey.

Nick & Jess ville sedan ha hjälp med att klä granen och Noel hjälpte gärna till. Medan vi drack Hot Toddy och åt goda ostar från Brooklyn så kläddes granen och även dörren dekorerades.

Noel var såååå nöjd. Att få besöka en "kändis" och klä hans gran.

Noel var dessutom grym på engelska. Han svarade inte bara på tilltal utan hängde med i konversationen och flikade in med egna meningar emellanåt. Riktigt bra gjort och med bra uttal.

Vi insåg sedan att vi inte bara kunde dricka utan var tvungna att äta något också. Så vi gav oss ut på en närliggande pub och restaurang. Det var rätt fullt där inne. Men då började Nick prata om någon baksida utomhus. Kändes lite sådär i det blöta och regniga vädret. Men det visade sig vara som ett stort partytält med bänkar och bord. Infravärme värmde upp hela tältet så det var riktigt varmt där inne.

Fantastiskt god mat hade de också. Jag avnjöt en sirlion stek med whiskeysås.

Tyvärr gick eftermiddagen och kvällen alldeles för fort. Vi började bli trötta och rätt onyktra. Nick & Jess hade varit hemma i Iowa över Thanksgiving och kommit tillbaka sent igår kväll. Stackars Nick skulle dessutom upp och jobba imorgon. Så vi hoppade på tåget tillbaka till Manhattan.

Men vilken kväll vi haft. Vilken härlig twist på vår resa.

Bara att träffa Nick igen var stort. Att sedan besöka Brooklyn, en pub där, ett hem och klä en julgran, upp på ett hustak med utsikt över Manhattan.

Att dessutom få träffa Jessica som var helt fantastisk på alla sätt. Vi saknade dem så fort vi åkte därifrån. Noel deklarerade på vägen tillbaka att detta varit bästa dagen i New York. Jag var benägen att hålla med.

På torsdagen var vi lite trötta när vi vaknade. Men solen sken och vi tänkte passa på att ta en promenad i Central Park. Åt frukost och checkade ut från hotellet. Lämnade in vårt bagage och gav oss ut på promenad. Passerade granen vid Rockerfeller center som hade tänts igår kväll. Tur vi inte bestämde oss för att se detta. Det hade tydligen varit kö i 7 timmar. Då hade vi det betydligt mycket roligare ute i Brooklyn.

Särskilt märkvärdig var inte belysningen heller. Men kanske berodde det på att var dagsljus nu.

Vi tog sedan tunnelbanan en bra bit upp på östsidan av parken och gick genom parken ner. Här var det forfarande höst och vi njöt av en vacker men kall promenad.

Vid The Boathouse, där vi de tidigare gångerna i NYC ätit hamburgare, tog vi nu en värmande kaffe.

Vår sista måltid i New York åt vi på favortpizzerian Napoli.

Det kändes lite sorgligt att åka hemåt, men samtidigt var vi så otroligt nöjda med allt vi ser, gjort och köpt. Men vi hade gärna spenderar mer tid med Nick & Jess.

Hämtade upp väskorna och tog en sista tunnelbana ut till JFK.

Lyfte på torsdagskvällen hem mot Norden och Helsingfors. Resan gick smidigt och vi landade före utsatt tid. Men sedan tog vårt flyt slut. Förutom den beräknade väntan på 3 h på flygplatsen så var planet till Göteborg lite försenat.

Ovan molnen sken solen och inga spår av Helga märktes. Men det ändrades fort. När vi närmade oss Landvetter och gick genom molnen hoppade och kränger hela planet. Luftgrop på luftgrop. Vi steg och vi sjönk, krängde från sida till sida. Jag som avskyr landningar i vanliga fall var allt annat än nöjd. Fick ut landningsställen och började närma oss landningsbanan. Med bra några 100 meter kvar till backen så accelererar planet fullt och vi stiger rätt upp genom de stökiga molnen. Detta var allt annat än trevligt. Vi fick strax därpå infon att starka sidovindar dragit in över Landvetter och landning av omöjlig just nu.

Vi cirkulerade en stund ovan molnen innan vi steg igen. Nu kom infon att vi var på väg till Köpenhamn. Landning på Landvetter var omöjlig för tillfället.

Även om landningen på Kastrup var blåsig den med så var den betydligt behagligare. Nere på backen blev vi sittandes i väntan på info.

Slutligen kom den. Det blir buss upp till Göteborg. Jag tog detta som ett glädjande besked, jag hade flugit färdigt idag.

Så nu sitter vi på en buss på E6:an på väg hem. En rejäl omväg och försening. Detta hade vi gärna sluppit, men vädrets makter styr vi inte över.

Lite trötta och slitna längtar vi nu hem. Bortsett från några timmars sömn på planet så har vi varit vakna snart 1,5 dygn.

Men men, vi är välbehållna och har haft ännu en fantastisk resa med Familjen Thunberg i New York. Och Noel ha varit så tapper och aldrig klagat på tråkiga affärer eller gnällt. Och hans engelska är fantastisk. Jag är så imponerad av dig Noel. Du är grym!!!

Tack till er som läst och följt oss på ännu en resa.

//Marit

↧

Drömmer om sommaren

January 16, 2016, 4:08 am

≫ Next: Varma vindar

≪ Previous: Nick and Jess

Även om jag gillar vinter och snö, så kan jag inte låta bli att längta efter sommaren och värme efter denna kalla vecka.
Kvällarna har blandats med snöskottning, eldning i kaminen och stunder i pysselrummet.

Jag gissar att jag inte är ensam om att inte var i fas i mitt PL-album, så nu har det blivit mycket uppslag från sommaren.
Och vad passar bättre dessa kalla dagar än att drömma sig tillbaka till varma och sköna semesterdagar.
Här visar jag ett uppslag från en tur till den mysiga byn Vrbnik på ön Krk i Kroatien.

Med detta uppslag tävlar jag i Project Life Norges månadstävling Januar utfordring där man skulle inspireras av denna bild.

Jag valde att plocka upp de turkose-gröna tonerna och inspirerades av att texten var maskinskriven, genom att göra min journaling på skrivmaskin. Istället för paljetterna som ses i vänstra hörnet så valde jag ett papper med prickar samt att använda mig av enamal dots.

Pappret jag använt mig av hittade jag bland mina gömmor och är ett av de första papper jag köpte. Det kommer från My Mind´s Eye och heter Fresh Mother Apron Dots. Jag har använt både fram och baksida för jag tyckte de matchade varandra så fint.

Om någon vill läsa mer om byn Vrbnik och Kroatien kan ni göra detta i mitt blogginlägg från i somras:
Svett, vin men ingen olivolja.

Ikväll skall vi nog lyxa till med en av flaskorna rödvin vi köpte denna dagen i Vrbnik.

Trevlig helg!
/Marit

↧

Varma vindar

February 12, 2016, 8:30 am

≫ Next: Beautiful Baska

≪ Previous: Drömmer om sommaren

Just nu jobbar jag hårt på att bli klar med förra sommarens bilder i mitt Project Life-album. Och kanske finns det hopp innan det är dags för ny sommar och semester. Igår kom min beställning från Fuji med 100 bilder så nu finns iallafall alla bilder framkallade. Alltid en bra början.
Jag har fastnat för Project Life Norges månadsutmaningar, tycker att det är roliga och inspirerande tävlingar. För februari månad fick vi denna härliga bild att inspireras ifrån.

Först tänkte jag mig ett vintrigt uppslag då jag såg härliga vinterfärger. Men sedan kom jag att tänka på några bilder från sommaren i Kroatien och valde därför att göra ett somrigt uppslag med varma vindar.
Jag har inspirerats av de lite softa tonerna och det blå-lila, vita och beige.

Som fillercards på detta uppslag så har jag använt Becky Higgins Grid cards. På en pysselträff i höstas i Hjo fick vi lära oss att göra egna dekorationer med spillbitar, dies och stämplar. Riktigt roligt att kunna göra egna i matchande färger.
På mina fillercards har jag även valt dekorationer som är runda för att plocka upp det runda i inspirationsbilden.

Tack så länge ni som läser och trevlig helg!

/Marit

↧

Beautiful Baska

July 9, 2016, 8:04 am

≫ Next: Krka National Park

≪ Previous: Varma vindar

Så hamnade vi här igen. För 5:e året i rad. Underbara Baska i Kroatien.
Sista fixet hemma hann vi med redan fredag kväll, husbilen var packad redan sedan några dagar tillbaka. Så lördag morgon 2 juli lämnade vi ett regnigt Habo och rullade söderut. Redan i höjd med Skillingaryd fick vi slå av på farten. Regnet vräkte då ner och jag såg knappt en meter framför mig. Regnet höll i sig och mil efter mil fick jag köra med vindrutetorkarna på högsta hastighet och med sänkt hastighet. Regnet forsade på vägbanan och sikten var minimal.

Regnet upphörde och vi tog oss via Öresundsbron över till Danmark och ner till Gedser udde. Nya färjan Berlin tog oss över till Rostock där vi fortsatte färden nedåt Autobahn mot Berlin. Det är någonstans där den rätta semesterkänslan infinner sig. När vi får tysk motorväg under däcken.

Första natten sov vi på en parkering på en autohof bland ett 30-tal lastbilar.
Söndagen spenderades genom Tyskland och det bästa med att köra bil i Tyskland på söndagar är att inga lastbilar får köra då. Så vi hade bra flyt och valde vägen förbi Regensburg och Langdshut istället för Nürnberg och München där köer brukar uppstå.
Vid Rosenhem fick vi första glimten av alperna och den är alltid speciell. Man blir liksom glad i hela själen. In i Österrike, förbi Örnnästet och ner genom bergspassen. Där stannade vi för att fylla vatten och dricka kaffe. Men då kände vi hur trötta vi var och bestämde oss för att stanna för natten. Ett 30-tal husbilar och husvagnar var redan på plats. Att många väljer att stå här för natten kan man förstå. Platsen ligger vackert i en smal dal med gröna bergssluttningar på bägge sidor. Parkeringen består av många långa snedställda parkeringsplatser avskilda åt med gräs, träd och buskar. Gratis vatten finns att fylla och man kan även tömma toan. I anslutning till parkeringen finns en mack med toaletter och även duschar om man vill. Även en enklare resturang finns.
Vi åt mammas goda tacopaj i husbilen och njöt av ett glas rött. Fick in matchen Island - Franrike på vår TV, men orkade inte se klart. Sängen lockade.

Måndag morgon rullade vi iväg tidigt. Ner genom den 7,8 km långa Karawankentunnel och kom ut i Slovenien på andra sidan. De vackra vyerna fortsatte och vi körde högt upp på motorvägen byggd på höga broar och pålar.
Bergen avtog och vi kom ner på slätten, svängde av motorvägen vid Postojna och började resan på de små vägarna och kom snart till Kroatiska gränsen. Kort därefter kom första vyn över Medelhavet. Lycka!!!

Strax innan 12 körde vi in på Camping Zablace i Baska på ön Krk.
Familjen Fritzson som varit där sedan söndag eftermiddag väntade på oss och mötte upp oss vid receptionen.
Bortsett från regnet kring Skillingaryd, så hade vi inga hinder på vår 185-mil långa resa från Habo till Baska. Aldrig innan har vi haft sånt flyt.
En inbromsning vid ett vägarbete pga av att några inte bytte fil i tid, annars ett otroligt flyt hela resan.

Fritzsons hade hittat en bra plats åt oss där vi fick mycket skugga av ett träd, och vi inrättade snabbt vårt läger här.

Efter en snabb lunch väntade första doppet. Det blåste en hel del vilket gör att havet får en underbar turkose mjölkig färg. Det är så vackert.

Dagarna här i Baska har gått fort. Mycket sol och bad har det blivit. Dels från stranden nedanför campingen, men vi har även cyklat bort till våra badklippor vi gillar så mycket.

Elvin har fått en egen liten pool vid vårt läger.

Vårt besök har givetvis innefattat ett besök på restaurang Ragusa som ägs av vår favoritfabror. Han blir lika glad varje år han ser oss och vi äter gärna på hans restaurang där det både är gott och billigt. 165 SEK för 2 schnitzel med pommes, en sallad, 0,5 l rött vin och en flaska vatten.
Några sköna slappa eftermiddagar vid husbilarna med After Beach följt av grillkvällar har det också blivit.

Tidig morgonlöpning har vi också hunnit med och svettats i värmen. Favoriten är upp bland Baskas svalkande gränder och på den gamla gatstenen som är så blanksliten att den glimmar som guld i solen.

Idag gick jag, Stefan och Mattias upp extra tidigt för att gå upp på toppen av Mt Ljubimer. Stefan och jag var uppe för 2 år sedan, men då tog vi den lite lättare vägen. Idag valde vi den tuffa och brantare, men det var värt varenda svettdroppe när vi nådde toppen och havet med alla öar bredde ut sig framför oss.

Jag har läst en fantastisk bra bok när vi varit här. Stefans kusins sambo har just gett ut sin 3:e bok - Laboon.
Om ni vill ha något spännande att läsa så kan jag rekommendera den, otroligt spännande.
http://www.henriktord.se/b%C3%B6ckerna/laboon-32121813
Den ingår i en trilogi med 3 fristående böcker. Den första boken, Kum, är den absolut bästa boken jag läst.

Imorgon är det dags för oss att rulla vidare mot Krka Nationalpark. Vi för att stanna där några nätter och utforska parken, Fritzsons för ett kort stopp för att bada i vattenfallen.
Vad som händer efter det får tiden utvisa.

Kram på er!
/Marit

↧

Krka National Park

July 12, 2016, 1:00 pm

≫ Next: Biograd na Moru med omnejd

≪ Previous: Beautiful Baska

I söndags lämnade både vi och Frizsons Baska tidigt på morgonen. Över till fastlandet via bron och sedan den vackra kustvägen söderut. Det går inte fort, många samhällen och efter 2 timmar var vi bara en mil fågelvägen från Baska fastän vi i själva verket åkt 7 mil.
Sedan började klättringen över bergen och upp på serpentinvägar. Men vägen är relativt bred så det går bra med husbilen. När vi kommit över bergen och ut på slätten så var vi snart på motorvägen. Vi fortsatte motorvägen nästan 20 mil söderut och svängde av mot det lilla samhället Skradin.
Det var riktigt hett här men vi hittade en skuggig parkering för husbilarna och gick mot centrum. Havet går in som i en kanal i Skradin och det låg några riktiga lyx-yachter i hamnen. Vi hittade en restaurang där vi åt lunch och drack mängder av vätska.
Sedan var det dags att besöka nationalparken och bada i vattenfallen.
Ända sedan vi besökte Plitvice National Park för 2 år sedan så har jag velat besöka denna parken. De säger att den stora skillnaden är är i Krka får man bada i vattenfallen.

I entrébiljetten ingick även en båtresa upp till fallen. Vi hann precis med 14-båten som skulle ta oss ytterligare några kilometer upp i kanalen. En gigantisk lyx-yacht i storlek med ett fartyg höll just på att lägga till när vi la ut. Denna med en egen helikopter på en platta på övre däck. Hur mycket pengar har en del?!?
Vi åkte iväg med vår båt och branta bergsväggar reste sig på bägge sidor om oss. Mängder med svanar simmade i det kristallklara turkose vattnet totalt orädda för båten.
Vi blev sedan avsläppta och gick de sista metrarna till fallen i Skradinski bukt.
Vyn som mötte oss var fantastisk! Mängder med vatten forsade ut över ett brett fall och massor av turister badade i poolerna som bildades där under.

Vi gjorde som alla andra överhettade av värmen och hoppade i. Ner bland rötter, klippor och fiskar. Vilken konstig känsla.
Vattnet som bildades i poolerna var extremt strömt, så det gällde att hålla i sig i stenar och rötter eller simma mot strömmen allt vad du var värd.

Badet gav dock välbehövlig svalka, även om det var lite väl mycket folk för min smak.
När alla svalkat av sig gick vi mot båten. Tyvärr hade en precis gått och det var 50 min till nästa. Så vi gick vandringsleden 4 km tillbaka till husbilarna. Efter det var svalkan från badet borta.

Fritzsons körde sedan ut mot kusten och ön Murter medan vi fortsatte upp på höjderna och checkade in på Camp Marina. Mitt ute i ingenstans i utkanten av den lilla byn Lozovac låg denna lilla familjeägda campingen och intill fanns ännu en camping.
Under några pinjeträd parkerade vi husbilen och kunde på så sätt få lite skugga.
Det första vi gjorde var att slänga oss i deras lilla pool för att få ny svalka, sedan lite kall öl på det.
Middagen intogs på campingens lilla resturang där vi fick goda grillade cevapcici.

På måndags morgonen var det dags att åka på heldagstur anordnad av campingen. Vi hoppades ju att denna skulle inbära lite andra sidor av parken än det vi sett igår. Campingens minibuss tog oss till en annan parkentré. Vanliga besökare fick parkera och bli skjutsade ner med stora bussar. Vi fick åka ned med vår minibuss. Vi befann oss högt ovan vattnet och letade oss ner via serpentinvägar. Vår chaufför körde bra, men det gjorde inte de stora bussarna. De körde som de ägde vägen.
När vi kom ner påbörjade vi vår vandring i parken. Längs spångar och broar vandrade vi i, över och längs med fallen.

Det påminde en del om Plitvice men den stora skillnaden var nog typen av vegetation. I Plitvice var det mycket skog, här fanns mängder av fikonträd mitt i fallen och buskar med färgglada blommor som fjärilarna älskade. Från ovan kunde vi nu se fallen vi badat i igår.

Efter 40 min kom vi ner till badplatsen. Fast denna gången var det betydligt mindre turister. Klockan var bara 10 och det var bara några få som hittat hit.
Vi tog ett svalkande dopp och lyckades idag simma hela vägen ut till avspärrningen. Där kunde vi hålla i oss och inte glida nedströms.

Svala och nöjda fortsatte vi sedan vår vandring tillbaka till minibussen. En glass på vägen upp och vi blev svala även på insidan. Det var riktigt hett när vi kom ur skogen och de svalkande fallen. Temperaturen hade nu passerat 35 grader.

Vår tur fortsatte norr ut i parken och vårt nästa stopp var en utsiktspunkt. Vi var nu högt upp i bergen fast befann oss på en stor platå. Omgivningarna påminde om Afrikas torra savanner och dalen framför oss låg som i en canyon.

Vi rullade vidare uppe på platån och nästa gång vi stannade var hettan enorm. Vi närmade oss nu 40 grader och den lilla vind som var kändes som en varm hårfön i ansiktet. Men vyn var så fin. Vi blickade nu ut över en av parkens sjöar och ner på den lilla ön Visovac med en kyrka.

In i bilens svalkande AC en kort stund innan vi kom fram till nästa utsiktspunkt. En liten liten grusväg tog oss fram till branten där vi såg ner över fallen i Roski slap. Där ledde massor av småfall vattnet från den ena sjö till den andra.

Långt nere under oss kunde vi se byn Roski Slap där vi skulle äta lunch. Vi letade oss ner dit via serpentinvägar och kom fram till den häftigaste restaurangen jag någonsin sett. En gammal byggnad mitt i fallen där kallt bergsvatten rann överallt mellan bord och stolar.

Sedan bjöds vi på lunch helt i min smak. Bröd, tomater, oliver, ost och kallskuret med massa olika lufttorkade charkuterier.

Olika smaksatta snapsar och rödvin fick vi med. Allt var lokalt- och egenproducerat av de som som ägde restaurangen. Så himla gott allt ihop och stämningen med vattnet som rann igenom och sällskapet som bara blev gladare och gladare av all dricka gjorde hela lunchen så speciell och minnesvärd.

Vi skålade glatt med de resterande i gänget. Tyskar, fransoser och en polsk småbarnsfamilj.
Efter maten svalkade vi oss i fallen.

Glada i hågen fortsatte vi upp på en ny platå och till Krka Monastery. Där besökte vi först klosterkyrkan med fina målningar och gamla ikoner och en av munkarna berättade om kyrkans historia.

Sedan tog han med oss ner i katakomberna under kyrkan. Där hade de hållit gudstjänster när kristendomen var förbjuden under romartiden. I en av hålorna låg massa skelettdelar från en grav de grävt fram. Läskigt!!!

Turens sista stopp var ännu en utsiktspunkt över några av de högre fallen. Sedan fortsatte vi hem till campingen.
Vilken fantastisk dag vi haft!!!
Efter badet i söndags i Skradinski bukt så tyckte jag först att det var för mycket folk och att det var en riktig turistfälla. Och att Plitvice var så mycket bättre och finare. Men efter idag måste jag nog säga att Krka är finare. Just pga av mångfalden och att det är så stort och så många olika sjöar, fall, floder, canyons osv.

Tillbaka på campingen tog vi ett svalkande dopp i poolen och satt sedan och softade en stund vid husbilen.
Middagen åt vi på lilla campingens restaurang. En grilltallrik med 4 sorters kött för 2 personer med både strips och risotto som tillbehör. Vilket kött så gott. En halv liter rött vin och en flaska vatten till detta och vi betalade ca 200:- för allt.

Idag rullade vi vidare ut mot kusten och mötte upp familjen Fritzson. Vi har nu landat i staden Biograd. Men om detta återkommer jag till...

Kram Marit

↧

Biograd na Moru med omnejd

July 16, 2016, 1:32 pm

≫ Next: Nygammalt

≪ Previous: Krka National Park

I tisdags lämnade ju som sagt Stefan och jag Krka National park och hade bestämt att möta upp Fritzsons vid camping Soline i staden Biograd. Fritzsons hade varit en sväng på ön Murter men inte hittat något helt optimalt ur camping-, bad- och restaurang-synpunkt. Vi hade bara 45 min att köra och sms:ade dem på vägen. Svaret som kom var både väntat och oväntat. De hoppades snart kunna åka. Syrran var på sjukhuset i Murter och de övriga åt frukost. Varför är jag inte förvånad?!? Det går knappast en semester utan att min stackars syster råkar illa ut och behöver uppsöka någon form av sjukvård eller tandvård.
När vi var i Baska så fick hon ett stick av ett bi på benet när hon la sig i Elvins pool. På båten från Skradin till vattenfallen fick hon ett getingstick på fingret.
Nu hade bisticket svullnat upp rejält och blivit rött.
Diagnosen löd - rosenfeber.
När hon lämnade Sverige hade hon rejält ont i halsen, troligen halsfluss eller liknande. Med största sannolikhet hade hon fått streptokocker i bisticket och det satt igång rosenfebern. 3 dagars antibiotikakur skulle hjälpa.

Att de snart skulle vara på gång verkade inte så troligt tyckte jag, men snart fick vi ett samtal och de låg då bara någon kilometer bakom oss. Vid en bussficka väntade vi in dem och gruppen var åter samlad.

Körde längs kusten och vackra vyer med havet och öarna utanför mötte oss samtidigt som vi hörde en skön version av Beach Boys Fun, Fun, Fun på radion, nu gjord av Status Quo. Stämningen på topp!
Vi fortsatte upp till Biograd och rullade in på campingen Soline. Att få något strandnära var förhoppningen men det tog damen i receptionen snart ur oss. Ni får leta i de övriga partierna, allt annat är bokat.
Jag, Erik, Mattias och Stefan gick en sväng. Fanns många platser långt upp. Ville vi verkligen bo så långt från havet?!?
För att se hur långt det var gick vi ner till stranden. Där hittade vi snart 3-4 platser som låg precis vid vattnet. Om vi kunde få dessa var det ju kanon, om så bara för några dagar.
Upp till receptionen igen och vi fick nu prata med en ny tjej.
Jo visst fick vi ta dem! De längst nere vid vattnet var inte bokningsbara, fanns det en ledig var det bara att ta. Det var bara mittenpartiet som var bokningsbart.
Och varför sa ingen detta på en gång?!?

Hur som helst så fick vi 2 bra platser bara 30 meter från havet. Några slovener som stod efter oss i incheckningsdisken hade fått den bästa och mest strandnära. De hade pratat med rätt tjej från början, medan vi sprang runt och letade i de övre regionerna.
Men det blev bra ändå, vi fick 2 platser i samma led på var sin sida om den lilla campingvägen.
Fritzsons till höger och vår bakdel skymtar till vänster.

Vi trixade in oss under pinjeträden för att få så mycket skugga som möjligt, hjälpte slovenerna att skjuta sin lilla husvagn på plats. Vi installerade oss och packade fram alla grejer. Plötsligt är Stefan försvunnen. Så hör jag Erik säga:
- Jaha, där står han och dricker snaps!
Då ser jag honom med. Mitt inne i Slovenernas läger har han blivit bjuden på en förmiddagssnaps.

Tisdag eftermiddag, onsdag och torsdag tillbringades på stranden eller i vattnet. Så skönt att ha så nära.
Syrrans fot och ben blev sakta bättre och på kvällarna cyklade vi de 2 kilometrarna in till Biograd. Det fanns en strandpromenad hela vägen in. Massa butiker, caféer, barer, restauranger och folk vilket gjorde det lite svårcyklat. Men så mysigt.

Inne i byn fanns också massor av restauranger att välja på, både vid piren och uppe i gränderna.

Jag har innan upplevt att Baska varit billigt jämfört med övriga delar av Kroatien där vi varit. Här var det om möjligt ännu billigare.
I Baska låg oftast restaurangnotan på ca 600 Kuna för oss 6. Nu hamnade vi på ca 400 Kuna för oss 6, ibland under.
Det är 500 SEK för både mat och dryck för 6 personer.

Igår drog ett oväder in här. Det började redan på natten och vid 3 var vi uppe och vevade in markisen och stormsäkrade alla grejer. Kraftig blåst, framförallt i byarna, lite regn och mulet.
Så Fritzsons hyrde bil och tillbringade fredagen norrut. De hade hoppats kunna åka söderut men motorvägen var avstängd pga blåsten.
Stefan och jag cyklade runt lite i närområdet, besökte ett köpcenter och körde en filmdag i husbilen.
Ute ville vi inte vara. Blåsigt värre och pinjekottar och barr täckte hela vår husbil och matta.

Idag lördag gjorde Fritzsons ett nytt försök att komma söderut. Vinden hade lagt sig lite.
Det var 20 grader och lätt mulet och regnet hade upphört, så Stefan och jag cyklade in till Biograd och tog färjan över till byn Tkon på ön Pašman. Det var perfekt cykeltemperatur idag och vi cyklade längs huvudvägen men vek ner i små byar längs vägen. Det som inte var perfekt var väl vinden. Det blåste fortfarande en del och vi hade stark motvind eller sidvind hela vägen norr ut. Men vi kämpade på.

Cykelleden lämnade vid ett parti huvudvägen och gick in på en mindre väg. Smal men fortfarande med en mittlinje ritad. Här hade jag inte velat köra med husbilen. Vägen var kurvig och med hög vegetation på bägge sidor så det blev nästan som en tunnel. Här blev det nästan som en hinderbana för oss. Vi kämpade i motvinden men mötte jagande svalor i 170 km/h som kom farandes i vinden. Vi duckade och väjde och var nära att krocka med dem några gånger.
Sedan såg vi något märkligt, i flera bemärkelser. När vi kom runt en krök satt en flock svalor mitt på vägen. Jag hade aldrig trott att de skulle sätta sig på en vägen, har alltid trott att de inte kan lyfta då.
Men när vi kom närmre så lyfte de utan problem. När vi kom ytterligare lite närmre platsen de suttit på så såg vi att de alla suttit samlade kring en överkörd svala. Det kändes som de alla samlats för att sörja sin kompis.

Massor av mysiga byar med fina badstränder, små hamnar och restauranger. En del var nästa öde och kändes som sömniga små byar, i andra var det mer liv, någon camping och lägenheter för uthyrning.
Vackra vyer med kullar, olivlundar, fikonträd och mindre vinodlingar.

I byn Dobropoljana på öns norra del hittade vi en restaurang där vi gjorde lunchstopp.
Varsin god schnitzel, en sallad och varsin öl satt klockrent efter en stunds cykling i motvind. Vi fick även restaurangens hemmagjorda bröd som serverades med olivolja från familjens egen olivodling.

Benen hade stelnat till lite och det tog emot lite när vi körde igång efter lunchen men vi kämpade på upp till Pašmans norra del och över bron till ön Ugljan, eller Ugglan som vi kallade den. Här kom solen fram och det blev riktigt varmt.

Jag garanterar att mitt val av kläder var en slump. Jag hade ingen tanke i morse att vi skulle komma så långt. Jag tog bara ett linne i högen. Men lite komiskt var det där jag stod på ön Ugglan.

Vi tyckte det var dags att vända hemåt igen. Vi hade nu cyklat 3 mil och hade ju en bit hem också.

Vi körde nu raka vägen mot färjeläget utan diverse stopp i mysiga byar. Utan motvind och den kortare vägen så var vi i färjeläget på en dryg timma. Döm om vår förvåning då det är svinkallt i Tkon och full storm.
Ombord på färjan, regnjacka på och färjan kämpade i motvinden de 15 minuterna in till fastlandet.

Tillbaka på campingen hade vi cyklat 51 km och vi kände oss både nöjda och lite trötta.
På campingen fanns knappt ingen vind och vi städade upp alla barr och kottar och rullade ut markisen igen.
Ordningen återställd. Imorgon väntas sol och värme igen. Men vi har haft en skön dag ändå, trots vädret.

/Marit

↧

Nygammalt

July 25, 2016, 10:05 am

≫ Next: Vilse i tysk jura-skog

≪ Previous: Biograd na Moru med omnejd

Blåsten i Biograd la sig och solen och värmen återvände sakta. Fritzsons hade hittat hem under natten. De hade kört långt ner i Kroatien och tagit färja över till ön Hvar och åkt runt där. De var inte tillbaka på fastlandet förrän sent på kvällen.

Söndagen bjöd på bättre väder, men den riktiga värmen var inte riktigt tillbaka. Fritzsons ville cykla till grannbyn Sveti Filip i Jakov för lunch, så vi hakade på. Våra ben var förvånansvärt inte så trötta efter våra dryga 5 mil igår.
Det var 5 km till byn Sveti Filip i Jakov. Precis som Biograd låg den fint vid havet med små mysiga gränder och restauranger. Vi åt nere vid hamnen och njöt av att värmen och solen var på väg tillbaka.
Måndagen spenderades på stranden men det började bli på tok för mycket folk. Hur bra plats vi än hade och hur fint det än var här, så började det bli lite för mycket. Dessutom sov vi dåligt på nätterna då barerna på andra sidan bukten spelade musik fram till 3 på nätterna. Ljudet studsade över vattnet och hördes tydligt vid vår camping. Någon natt höll de på till 5.
Så vi bestämde oss för att det var dags att bryta upp.

Tidigt tisdag morgon åkte vi. Fritzson som skulle upp till Istrien och Pula-halvön för att möta upp Mattias pappa med familj var borta redan när vi gick upp 5:30. Vi kom iväg strax innan halv sju. Allt för att undvika köer.
Stefan och jag hade ingen egentligen ingen plan, så vi återvände till ett säkert kort som vi vet vi gillar, där det finns plats på campingen och där det är tyst på nätterna. Nämligen Baska.

Vi anlände till Baska vid lunchtid och det var betydligt mer folk nu på camping Zablace, men vi lyckades ändå hitta en bra plats på de fria ytorna. Fick danska grannar en bit bort och de hade installerat en utedusch som de meddelade att vi gärna fick låna.
Den kom snabbt till användning i den stekande solen medan vi lagade lunch och installerade oss.

När vi var i Baska 2012 lärde vi känna ett gäng från Örebro. 2013 träffades vi här igen. Vi har sedan hållit kontakt via Facebook men inte lyckats tajma våra besök här nere, trots att vi varit tillbaka här varje år sedan dess.
Nu var de här och vi hade sett ett inlägg på Facebook att de var på klipporna och badade idag. Det var faktiskt de som tipsat oss om klipporna då 2012 och dit vi så gärna återvände när vi ville komma från stimmet från stranden.
Så vi packade badkassen och cyklade bort till klipporna och träffade på hela gänget. Det blev ett glatt återseende och konstigt nog så kändes det som igår.
Det var första gången vi var på klipporna på eftermiddagen och det var så skönt. Efter 17 började solen sänka sig något och hettan blir inte lika intensiv då. Det var helt gudomligt skönt att sitta där då och se ut över havet. Helst med en kall öl i handen.

Och det var någonstans här under vår 3:e semestervecka som vi verkligen började känna lugnet och slappna av. Det ligger nog något i det där med att man inte skall ha för korta semestrar för det tar tid att varva ner. Nu hade vi släppt allt det där med jobb och måsten.
Vi har njutit av tidiga morgnar med en kopp kaffe i handen, sedan har vi packat vår frukost och cyklat till klipporna. Ett morgondopp innan frukost och sedan bästa vyn ut över adriatiska havet.

Tiden har vi totalt glömt bort. Vissa dagar har båda lämnat telefonera hemma i husbilen. När vi varit hungriga har vi cyklat hem för lunch. Vad mer behöver vi veta.

Resultat av detta har blivit att vi dels varit kvar på klipporna till efter sex på kvällen.
Det finns 2 stunder på dygnet som jag verkligen älskar och som ger mig total njutning och avkoppling. Den ena är den underbara stunden på morgonen när man vid 7-tiden sätter sig i tysthet utanför husbilen och njuter av morgonkaffet och de vackra omgivningarna. Den andra är after beach, eller after cliff kanske passar bättre. Stunden vid husbilen när solen börjar röra sig nedåt, värmen lägger sig något och man kan njuta av en kall öl och en god bok. Det är verkligen semester.

Resultatet av att verkligen kommit i semester-mode och att inte bry sig om klockan vad klockan är, har blivit att vi inte tagit oss ut för att äta middag förrän närmare nio på kvällarna. Men vad gör väl det, vi har ju semester och äter när vi är hungriga.
En kväll hade vi sådan tur och fick ett av borden precis vid vattnet på restaurang Poper.

Mörkret sänkte sig över bergen och till en början såg jag bara några ljus på kustvägen. Men så glimmade något till på toppen av berget och väckte min uppmärksamhet. Först ser jag inte vad det är, men så förstår jag att det är månen som är på väg upp. En knallgul näst intill fullmåne kryper så upp över bergskanten. Det var så vackert!!! Personerna längs strandpromenaden stannade upp och beskådade det hela och vi njöt av föreställningen från vårt bord på Poper tillsammans med ett gott rött vin vin och pasta.

En av kvällarna så gick vi tillsammans med "örebroarna" till en av de finare restaurangerna här i Baska. De skulle vara duktiga på både kött och fisk, och det slutade med att hela gänget valde samma sak. Chateau Briand, en platta för 2 personer.
Vi blev rekommenderade ett vin som skulle passa till.
Du milde tid så gott. En rejäl köttbit av oxfilé som de skar upp på plats, olika sorters potatis, grillade grönsaker, frukter mm.

Köttet hade det stekt perfekt. Vi åt och vi åt. Först närmare klockan elva lämnade vi restaurangen mätta och belåtna.
Trots att vi ätit det dyraste de hade på menyn och tagit ett av de dyraste vinerna, så landade notan på ca 250 SEK per person. Jag älskar detta landet!!!

Vid detta besöket i Baska passade vi även på att testa något nytt. Nämligen att ta taxibåt till en annan strand och vik. Ön Krk är full av små enskilda vikar med fina små stränder med vita runda stenar. Vi valde den lite större stranden Vela Luka, mest för att det fanns en liten restaurang där man kunde äta lunch.
Det visade sig vara en riktig pärla. Båtturen tog 15-20 min och vi passerade flera små mysiga stränder på vägen. Vi kom sedan in i en större vik och längst in omgiven av höga berg låg stranden Vela Luka.

Vattnet var helt kristallklart och fiskarna simmade orädda runt våra ben när vi gick i.
I dalen betade fåren och de karga bergen reste sig brant omkring oss. Stranden var några hundra meter lång och vi var inte många där idag. Det var så skönt att njuta av lugnet och stillheten som vilade här.

Vi hade också fått tips om stranden Mala Luka som man nådde via en 15 minuters promenad över berget. Vi gick på en tur bland stenar och vackra tistlar och kom sedan över på andra sidan och blickade ut över ännu en vacker strand. Mycket mindre men med en liten liten fiskerestaurang.

Eftersom vi hade våra saker kvar i Vela Luka gick vi tillbaka och åt på restaurangen där. Deras ost- och skinkomelett gjord på kroatisk lufttorkad skinka var fantastisk god.
Nöjda med dagen återvände vi till Baska sen eftermiddag.

Idag började vår sista och fjärde semestervecka. Imorgon börjar vi så sakteliga leta oss hemåt. Vår vecka här i Baska har varit fantastiskt. Även om vi återupplevt mycket av det vanliga, så har vi besökt nya platser, nya restauranger och skaffat oss nya minnen.
Som vanligt så är vår plan att stanna i Österrike och vandra några dagar. Men vädergudarna är aldrig med oss utan leverer alltid ett Österrike i ösregn när vi vänder hemåt. Så inför hemresan vet vi ännu inte vart vi tar vägen. Kanske blir det ett stopp i vackra Bled i Slovenien som många talar så väl om. Kanske blir det lite cykling längs Donau i Tyskland.
Vi får se, det tar vi inte nu som min kära mor brukar säga.

// Marit

↧

Vilse i tysk jura-skog

August 1, 2016, 9:27 am

≫ Next: Tack svärmor och tack Volbeat!

≪ Previous: Nygammalt

Det blev inget stopp i Slovenien utan vi rullade upp mot Tyskland direkt. För att slippa köer ut ur Kroatien så startade vi från Baska tidigt på morgonen och hade sedan ett otroligt bra flyt i alla gränskontroller, tunnlar och bergspass. Lite trögt precis kring München ett litet tag, men det rullade på.

På tisdagseftermiddagen anlände vi till vår traditionella camping i Pielenhofen uppe i Regensburg. Detta lagom till att himmelen öppnade sig och värsta åskovädret drog in. Vi lyckades dock checka in och åkte sedan runt på campingen i ösregnet för att hitta en bra plats. Vi tyckte vi hittade en bra plats i den dåliga sikten, men satt kvar inne i husbilen och väntade ut ovädret. Stunden mellan blixt och knall var inte lång så åskan vara nära. När den lugnade sig något gick mannen ut och inspekterade platsen.

På flera håll hade vattensamlingar uppstått i den torra jorden, men vi verkade ha valt en bra plats. Så vi satte oss i husbilen, tog en öl och väntade ut regnet. Campingen ligger så vackert längs floden Naab, som är en biflod till Donau, men i ösregnet såg man inte mycket av floden trots att vi fått en plats med flodnära läge.

Ett meddelande med foto kom från min syster med familj som nu var hemma i Sverige igen. Deras nysådda slänt hade växt utan dess like i sommar, gräs och ogräs blandat med träden de satt. Mitt i bilden och allt ogräs stod min svåger Erik med grästrimmen i högsta hugg. Han försvann nästan i djungeln av ogräs. Stackarna, vilket jobb som väntade dem när de kom hem!

Åskan drog bort, men regnet dröjde sig kvar. Eftersom vi hade vattentanken full med kroatiskt vatten som vi tänkte byta ut mor färsk bergsvatten från Tyskland så bestämde vi oss för att duscha inne i husbilen. Campingens dusch kostade dessutom pengar.

Jag började och fullföljde duschningen utan problem. Så var det Stefans tur.

Jag befann mig i husbilens bakre del och höll på att klä på mig när jag tycker jag hör ett konstigt ljud. Regnet smattrar fortfarande mot taket och vi har musik på i främre delen av husbilen. Men jag tycker att jag hör ljudet av en grästrimmer. Först tänker jag att jag hör i syne, eller heter det kanske hör i höre? :-) Är det för att jag har bilden av Erik med grästrimmen på hornhinnan som jag hör detta ljud?

Så jag fortsätter att klä på mig och går sedan fram till husbilens främre del. Då hör jag att det är vår vattenpump som illvrålar. Detta utan att Stefan ens tar något vatten. Snabbt som tusan kollar jag att det finns vatten i tanken och den är fortfarande halvfull. Därefter stänger jag av pumpen och meddelar mannen vad som händer. Fullt intvålad och med schampo i håret får Stefan kliva ut ur duschen och börja justera pumpen, men hittar inget fel. Vi lyckas tillslut få den att inte skrika när vi inte tog vatten, utan bara när den gick och mannen kunde få duscha av sig all tvål.

Men något allvarligt fel på pumpen var det ju så det var bara att hoppas att den skulle orka tills vi kommer hem till Sverige. Grästrimmer-ljudet får kunde vi stå ut med så länge det kom vatten i alla fall.

Regnet drog bort och vi tog oss till campingens restaurang för den traditionella och årliga schnitzeln. Fantastisk god och förutom pommes så serverades den med en stor skål med olika sallader.

Vi sov gott på natten, svalt och tyst, och vaknade utvilade på onsdagsmorgonen. Regnet hade dragit bort men ett lätt molntäcke låg över Pielenhofen. Men det var över 20 grader varmt och luftfuktigheten var hög. Så vi bestämde oss för att chansa på att cykla de ca 16 km in till Regensburg och hoppades att regnet skulle hålla sig undan. För säkerhetsskull spände vi fast våra regnjackor på pakethållaren.

Av damen i receptionen hade vi fått en enkel karta som vi följde. Det fanns två vägar att cykla in till Regensburg. Antingen som följde man bifloden Naab hela vägen från campingen till stan. Eller så cyklade man först längs Naab och vek sedan av för att cykla längs Donau.

Den första sträckan längs Naab hade vi cyklat redan förra året så där var det inga problem att hitta. Bra och slät cykelväg med Naab på ena sidan och majs- och sädesfält på andra. När vi kom till den lilla byn Etterzhausen så fick vi göra ett val av cykelväg, så vi tog den längre via Donau. En vit skylt med grön text visade vägen och det stod Regensburg och med en bild på en grön cykel. Så vi följde den.

Upp i byn och damen i receptionen hade sagt, up, up, up när hon förklarat vägen. Vi såg en cykelskylt och följde den och cyklade uppåt. Vi fick till sist kliva av då vi inte orkade cykla mer. Vände oss och såg skylten, 25% lutning var det. Cykelvägen var även utmärk som Jura-walk och vi cyklade genom en tunnel och kom ut i skogen på andra sidan. Om det har med jura-tiden att göra och om även denna del av Tyskland har spår från jura-tiden har jag inte lyckats få svar på. Men växtligheten var så tät och det hördes alla möjliga konstiga ljud från skogen. Stefan tyckte det lät precis som dinosaurier.

Skylten med texten Regensburg och cykeln försvann, kvar fanns en vit skylt med en grön pil. Det måste ju var den vi skulle följa, eller? In i skogen, vägen blev till stig och ut igen längs en åker. Vägen var sämre här och sönderregnad efter gårdagens ösregn. Vi fick leda cyklarna och stigen tog oss ännu högre upp. Hur högt upp skulle vi? Kan detta verkligen vara cykelvägen till Regensburg?

Vi kom fram till en gård omgiven av majsfält och nu kunde vi höra en större väg på avstånd. Men ljudet kom från fel håll. Vi fortsatte och stigen blev till väg. Rätt som det var körde vi ut på en bro och under oss var en stor flerfilig motorväg. Av min enkla karta att döma så var detta motorvägen till Nürnberg. Vi var på väg åt helt fel håll! Hur kunde det bli så fel? Vart missade vi skylten med cykelvägen? Var inte de gröna pilarna något vi skulle följa?

Gammal orienterare som jag är så ger jag mig inte så lätt. Vi borde kunna ta oss till rätt väg ändå. Så vi vände tillbaka en kort bit och vek sedan ner en stig mellan majsåkrarna. Lerigt värre och vi var nära att köra omkull flera gånger i den branta nerförsbacken. In i skogen igen och vi kämpade upp för backar och sedan ner igen. Luftfuktigheten och den jobbiga terrängen gjorde oss svettiga och klabbiga och Regensburg och den efterlängtade hamburgaren där började kännas allt mer avlägsen. En halvlitersflaska vatten hade vi köpt i Etterzhausen och tur var väl det. Ett paket Dextrosol fanns också med i packningen. Alltid något. Vi körde på en stund till men utan att hitta några indiktioner på att vi var på rätt väg. Vi var djupt inne i tät skog och vi kunde höra ljdet från en massa djur inne i skogen. Örnars skrik hördes ovan trädkronorna och i en uppförsbacke kom en hjort utfarandes ur skogen i hög hastighet. Tur det inte var i nerförsbacka, för då hade vi inte haft en chans att stanna.

Vad gör vi? Dags att slå på mobildata på telefonen bestämde vi. Men när vi tog fram telefonen hade vi ingen täckning. Att fortsätta kändes inte rätt. Vi var helt vilse mitt inte i jura-skogen. Eller vilse och vilse, vi visste vilken väg vi kommit, så hem skulle vi nog kunna hitta.

Men så kom jag på att vi hade ju runkeepern igång. Där kunde vi se hur vi cyklat även om vi inte hade kartan laddad. Där fick vi en bild av hur vi cyklat och hur fel vi kommit. Även om vi var på mer rätt väg nu så skulle det bli svårt att hitta rätt. Så vi vände om och följde samma väg tillbaka. När vi kom till en korsning där vi tidigare kommit från en mindre stig och ut på en större så gjorde vi en chansning och fortsatte på den stora. Enligt runkeepern verkade det logiskt och det visade sig snart vara ett bra val. Vi sparade ett par kilometer och mycket upp och ner på detta. Och strax därpå var vi nere i Etterzhausen igen.

Vad gör vi nu? Genomsvetta var vi inte jättesugna att åka och sätta oss på restaurang, men när vi kom ur skogen så kom solen fram och med den torrare luft, så vi torkade till.

Efter lite letande i byn hittade vi skylten till Regensburg. Vi skulle bara cyklat upp för en relativt liten backe och sedan svängt. Cykelskylten vi följt hade varit svart såg vi nu. Den ledde till en annan by och vi hade sedan hamnat in på en av vandringslederna, och dessa gick INTE till Regensburg.

Nu var valet enkelt. Vi körde på in till Regensburg, nu var cykelvägen slätt. Så efter en omväg på 10 km i tuff terräng var vi äntligen på rätt väg. Högt ovan våra huvuden reste sig en bergvägg med skog. Någonstans där upp och inne i djupaste skogen hade vi varit.
Nu gick det fort fram och vi kom snart fram till Donau och tog oss över floden via en bro. Framför oss kunde vi se floden Naab ansluta till Donau från vänster och hur de sedan rann sida vid sida in mot Regensburg.

Vi följde Donau hela vägen in till city och parkerade på torget framför ”Hans im Glück” där vi ätit förra året. Aldrig har väl en hamburgare och en öl varit så välförtjänt och smakat så gott som då. Att vi hade grus och lera upp till knäna var inget vi brydde oss om.

Besöker ni någon gång Regensburg kan jag rekommendera denna minst sagt speciella restaurang. Här finns hamburgare för köttälskare, vegetarianer och veganer och med olika tillbehör och egna såser och dressingar. Inredningen är också minst sagt speciell.

Mätta och belåtna blev det en tur på stan där vi i inredningsbutiken Butlers hittade en stor köksbänk/köksö som hade passat klockrent i vårt kök. Men det var inte riktigt läge att ta den med på cykeln även om vi nu visste vägen. Kanske inte heller få med den hem i husbilen.
Det blev även ett besök i den mäktiga domen även om vi besökte den förra året.

På hemvägen valde vi den lite närmre cykelvägen längs Naab, en liten felkörning innan vi hittade ut ur Regensburg, men den var en bagatell jämfört med förmiddagens.

Med 4,5 mils cykling i benen anlände vi till campingen mycket nöjda med dagen. Allt gick ju bra till sist. Och så mycket spännande natur vi fått se som vi annars missat. Och så mycket träning vi fått. Tur var väl det för på torsdagen väntade 70 mils stillasittande längs tysk motorväg. Bortsett från en liten kö kring ett vägarbete hade vi bra flyt och kom upp till Rostock tidigare än vi vågat hoppas på.

När vi anlände med båten för snart 4 veckor sedan hade jag sett en ställplats längs inloppet till hamnen. Jag hade sedan dess kollat upp den och vi styrde nu kosan mot denna som låg längs ut på en udde i den lilla byn Warnermünde. Lite trixigt att ta sig ut och flera husbilar fanns redan på plats men vi rymdes utan problem. Ställplatsen i sig var inget speciellt, men att sitta ute och äta medan gigantiska båtar passerade mindre än 100 m ifrån oss i inloppet till Rostock hamn var mäktigt.
Vår vattenpumpade hade nu bytt ljud till en lägre tonart. Kanske var den på väg att laga sig själv.

När vi ätit tog vi cyklarna in till byn som var så mysig och full av restauranger, butiker och hamnar.

En bred sandstrand som fortsatte kilometer efter kilometer fanns nedanför byn. Så synd att vi hade färja bokad hem imorgon för här hade vi kunnat stanna några dagar.

En stor färja från TT-Line var precis på väg in och synen av den bland sanddynorna var svår att få grepp om, verkade nästan orimlig.

Fredag morgon var det dags för shopping på Calles och jag tyckte när jag tvättade händerna för att sätta i linserna att trycket i kranen var lite klent. När vi kom fram till Calles och skulle äta lite frukost kom inget vatten alls. Pumpen jobbade men lät som en apprat som går på ett batteri som sjunger på sista valsen. Dags för plan B – reservdunken vi tappat upp i Regensburg. Och vilken tur att det var resans sista dag.

Med bilen fylld med öl och vin tog vi sedan färjan upp till Gedser udde i Danmark och via bron vidare hem till Sverige. Det var både skönt och ovant att vara hemma igen. Men visst kunde jag lätt varit borta några veckor till. Tiden går ju så fort när man är borta. Men vi har haft 4 fantastiska veckor och har haft otroligt tur med allt under de 451 milen vi färdats.

Stefans första prio på lördag morgon var att hitta en ny pump. Så efter en snabb tur till Erikssons husbilar i Stenstorp så kom han hem igen med en ny pump. Att byta den visade sig inte heller vara så svårt, vilket var fantastiskt bra.
Så redan lördag kväll kände vi oss redo att dra igen, men vi höll oss hemma. Tvätt och tömning och städning av husbilen väntade. Liksom att försöka komma i någon form av jobb-mode igen.

Jag har nu överlevt min första jobbdag och funderar över vart tiden tagit vägen. Kan jag verkligen varit borta 4 veckor?!? Hjärnan jobbar redan på högvarv med nya semesterplaner, både korta och lång, vi får se vart det bär av här näst...och när...

//Marit

↧

Tack svärmor och tack Volbeat!

December 5, 2016, 3:35 am

≫ Next: Plötsligt händer det

≪ Previous: Vilse i tysk jura-skog

Jag brukar ju vanligtvis beskriva mig själv som en strukturerad person som har koll på läget. I höst har jag konstaterat att så inte är fallet.

Redan i april när jag började planera höstens arbete så började jag och Stefan prata om en vecka till Kreta i september. När vi tog en sista minuten dit 2014 blev det en av de bästa semestrarna vi gjort.
Vi kollade på datum och hittade en lucka i min almanacka i slutet av september då jag kunde vara borta en vecka. Det skulle bli kanon, en förlängning på sommaren, en skön vecka. Vi började titta på hotell och vilken strand och lyckan var total.
Tills jag kommer på att svärmor fyller 70 år 1 oktober. Då kan vi ju inte åka. Eller?

Stefan ringer sin mamma för att kolla läget. Jo, hon har tänkt att fira sin födelsedag och nej, hon vill inte fira den på Kreta.
Jaha, vad gör vi då? Nästa gång jag kunde vara borta från jobbet var i slutet av oktober. Då kändes Kreta nästan lite kallt.
En kollega tipsade om Teneriffa och direktflyg från Jönköping. Jag har inte varit på Kanarieöarna sedan skolresan på gymnasiet 1992 och kanske var det nu dags att släppa mina fördomar mot Kanarieöarna och göra ett besök.
Så fick det bli! Teneriffa 22 oktober från Jönköping. Men det bokar vi till hösten.

Sommaren gick och augusti och med mörka kvällar kom istället. Dags att planera höstsemestern. Vi tittade noga igenom vart på Teneriffa vi ville bo, vilken strand låg bäst till och hade mysigast restauranger? Strukturerad som jag ju trodde mig vara så tog det sin lilla tid. Vi jämförde hotellens antal stjärnor med prisklass och läget och avstånd till strand och restauranger. Hittade topp tre och rangordnade dem tills vi hade enats om en favorit. Detta tog ju sin lilla tid och när vi väl var redo att trycka på boka knappen så höll jag på att gå under av hunger.
- Vi går och lagar mat före vi bokar, säger jag.
Så blir det och medan vi rör i kastruller och grytor gör jag en summering av oktober för Stefan.
- Först fyller din mamma 70, helgen därpå skall jag på konsert i Huskvarna, helgen därpå fyller jag, sedan har jag en riktig tuff jobbvecka, sedan skall vi på konsert till Stockholm och en vecka senare åker vi till Teneriffa.
Stefan tittade oförstående på mig och säger sedan.
- Men nu har vi väl ändå rört ihop det. Är det inte 22 oktober vi skall på konsert med Volbeat i Stockholm.
- Jo, säger jag glatt
- Men det går ju inte om vi skall åka till Teneriffa då.
- Men det är ju veckan efter, hävdar jag.
- Men det är ju 22:a oktober vi tittat på till Teneriffa hela tiden. Det vet du väl, säger Stefan.

Klart jag visste det, egentligen. Men hur kunde vi missat detta? 22:a oktober har ju hela tiden varit planen för Teneriffa. Att vi i somras bokat konsert i Stockholm samma datum hade jag inte haft en tanke på.
Tala om i-landsproblem, men vi kan ju inte vara på konsert i Stockholm lördag kväll och samma morgon flyga från Jönköping.
Och Volbeat-konsert i Stockholm med syrran med familj vill jag absolut inte missa.

Massa tankar, flyga från Göteborg några dagar senare, från Stockholm på söndagen? Jönköping veckan därpå mitt i höstlovet och betala massa pengar kändes inte som ett alternativ.
Vi åt vår mat, lite smått uppgivna men glada att vi aldrig hunnit boka.

Nästa gång jag kunde vara bort från jobbet var i början av december och då tyckte vi en vecka vecka Teneriffa var lite väl dyrt.
Det är då Stefan kläcker idén om att åka till Thailand.
- Inte för en vecka, säger jag bestämt.
- Nej men för två, säger Stefan.
- Fast då pratar vi ju helt andra pengar.

Så gjorde vi en koll och till vår stora förvåning hittade vi flera resor till Thailand med sänkt pris. En 2 veckors på ett 4,5-stjärnigt hotell i Khao Lak kostade bara lite drygt 4000:- mer än en vecka Teneriffa.
Hur är det möjligt?!? Det tjänar vi ju nästan in på maten i Thailand.

Efter att noga kontrollerat födelsedagar, konserter, andra event, jobbkalendrar flera gånger om vågade vi oss på en bokning.
Dock med viss oro för vad vi nu missat. Min bra koll på läget litade jag inte längre på.
Kändes helt galet, jag som trodde av jag var klar med Thailand. Men vi kunde inte motstå detta. Visserligen ett stort hotell, men med fantastiskt läge på den fina stranden dit vi åkt så många gånger vid vårt förra besök i Khao Lak. Recensioner lovade många strandrestauranger, vilket jag saknat när vi bodde inne i Khao Lak.

2 dec var det dags för avresa och med facit i hand så blev ju det här optimalt. En resa till Kreta i september hade inte känts nödvändigt med tanke på hur fint väder det var hemma i Sverige då. Så tack svärmor för att du ville ha fest då och inte ge dig ut på resa.
Och visst en resa i oktober hade varit skönt, men den var definitivt mer behövd nu i december när mörkret och kylan kommer. Hösten har inneburit mycket jobb för oss båda. Långa dagar och för Stefan även många, så nu var det så skönt att få njuta av lite ledighet. Så tack Volbeat för att ni bokade in en konsert i Stokholm i oktober.

Vi landade i Phuket tidigt lördag morgon och åkte sedan transferbussen upp till Khao Lak. Några fyllbultar på 50+ vi sett och hört på planet skulle givetvis med vår buss. Övriga passagerare var dödströtta då vi varit vakna över ett dygn, men de tjötade konstant den 1,5 timmar långa resan till Khoa Lak. Trots detta så somnade vi gott och vaknade inte till förrrän vägen börja svänga i Khoa Laks utkant. Här kände vi igen oss. Här kämpade vi med ett par längre löppass när vi var här för snart två år sedan.

Vi passerade nu Khao Lak och fortsatte till Mai Khao Lak Resort 1,5 mil norr om själva byn. Tyvärr var varken väderprognosen vi spanat in hemifrån eller det verkliga vädret på plats något vidare. Det ösregnade stundtals och var helt mulet.
Fick frukost när vi kom fram men satt inomhus då regnet fortfarande vräkte ner. Värmen var det dock inget fel på.

Rummen var inte klara, så vi ägnade väntan åt att inspektera omgivningarna. På stranden fanns flera mysiga restauranger med bord och stolar i sanden. Perfekt! Det var ju detta vi saknat sist.
Vackra omgivningar på hotellområde och eftersom regnet nu upphört la vi oss på några solsängar vid poolen och slumrade en stund.

Fick våra rum och till vår stora förvåning fick vi rum i den nya delen. När vi bokade kunde man gjort tillägg för detta, men det valde vi bort. Nu hamnade vi där ändå. Stor lägenhet med gigantiskt badrum, ett vardagsrum, sovrum med en 210 cm bred säng.

Jämförde vår balkong med de andras och insåg att vår balkong var dubbelt så stor som de andras. Vilken lyx.
Nedanför låg en lång pool som löpte genom hela det nybyggda området.

Packade upp och förvaringsmöjligheter fanns det gott om. Hotellet var utan tvekan över våra förväntningar. En strandkasse med strandmadrasser och badlakan fanns också packad. Perfekt! Vi som trodde vi skulle behöva köpa strandmadrasser och sedan bära allt för hand som vanligt.

Tog en lång simtur i den långa bassängen för att piggna till lite. Gick ut och åt på en av de mysiga restaurangerna vid vattnet. Jättegod mat och bra service.
Började bli ordentligt trötta. Förutom lite slumrande på bussen och vid poolen hade vi varit vakna 1,5 dygn.
Vid 7 på kvällen orkade vi inte mer utan gick och la oss.

Vaknade pigga och utvilade klockan 7 morgonen därpå. 12 timmars sömn men nu kände vi oss pigga och i fas med nya tiden.
Åt frukost i matsalen i den nya delen. Regnade så det blev tyvärr inomhus idag med. Men himmeln började ljusna lite så vi gav oss ut på 1,5 timmars lång strandpromenad. Så skönt och himmeln ljusnade allt eftersom. Stundtals kunde man skymta solen genom molnen.

Gick hem och smorde in oss och begav oss till stranden. Varmt var det även om inte solen sken. Några droppar regn kom emellanåt men inte värre än att vi kunde ligga kvar.
Kring lunch kom en ordentligare skur och vi passade då på att köra lite intervallträning på stranden. Korta löpsträckor som inkluderade ett 4 meter långt vattenhinder kombinerades med lite utfall, knäböj och armhävningar. Sist vi var i Thailand körde vi mycket sådan träning. Riktigt jobbigt barfota i sanden men tar inte så lång tid. Har längtat efter den här typen var träning sedan sist.

På eftermiddagen lättade molnen lite, och även om det inte var blå himmel så kunde vi njuta av en skön eftermiddag på stranden. Vågornas brus, värmen, en god bok och en kall Singha.

På kvällen var det uppehåll och vi njöt av en god massaman curry på en av restaurangerna på stranden. Enkla stolar och bord i sanden, det blir inte mycket bättre än så.

Känns hittills som vi hamnat på ett kanonställe. Jag var först lite skeptisk till ett så stort hotell, men man ser sällan mycket folk. Rummet var över förväntan och läget på stranden och alla restaurangerna var precis vad vi ville ha. Inga strandförsäljare eller hysteriska säljare som skall ha in oss i affärer. Vill man ha shopping får man åka in till Khao Lak. 2 små enkla butiker finns här.
Om vi skall klaga på något så är det väl vädret. Men vem kan styra över det.

Idag måndag har vi haft ett par skurar av både det ena och det andra. Eftersom det inte regnade för stunden satte vi oss ute på frukosten. Döm om min förvåning när jag skall salta min omelett och hela locket lossnar på saltkaret. Ett tjockt lager salt la sig på omeletten. Strax därpå öppnar sig himmeln och den översaltade omeletten fick sig nu en regnskur istället.

Dagen har sedan tillbringats på stranden. Att vi solat är väl fel ord. Vi vi har läst och slumrat och njutit av varma bad. Stundtals har vi känt solens värme stråla genom molntäcket.
En skön massage blev det också på ett av de många massage-ställena på stranden. För en billig peng njöt jag av en timmes massage. I mitt ena öra hörde jag vågornas brus, i mitt andra alla djungels ljud från fåglar, insekter och gud vet vad. Men så avslappnande det var. Hör behövs ingen spa-musik

Så trots att inte solen är med oss så njuter vi. Idag har det faktiskt inte regnat sedan frukost. :-)

Hälsningar från Staafs i Khao Lak.

↧

Plötsligt händer det

December 8, 2016, 4:42 am

≫ Next: RaBATHerad böter

≪ Previous: Tack svärmor och tack Volbeat!

Vädret stabiliserade sig sakta men säkert och regnskurarna avtog. Men stora tunga moln och mulet väder vilade fortfarande över Khao Lak. Men på tisdagen skingrades molnen något för en kort stund och för första gången såg vi bitar av blå himmel. Något litet moln befanns sig alltid framför solen, men det blev en helt annan hetta.
På eftermiddagen passade vi på att njuta av en eftermiddagsöl på stranden. Några enkla stolar i sanden och sedan en liten mobil bar/supermarket där du kan köpa lite öl, Cola och snacks.

Så länge det inte regnade så var vi nöjda. Och solen tar här nere även när det är mulet. Solskyddsfaktor 30 och man blir röd trots att inte sett skymten av solen på en hel dag.
Medan vi väntat på bättre väder så har vi löptränat, deltagit i den dagliga volleybollen på stranden klockan 10, badat, legat på stranden och njutit av en god bok, ätit god mat och druckit kalla öl längs stranden.
När man sitter där på stranden och äter på kvällen så minns man så väl varför vi fortsätter att åka hit gång på gång. Thailändarna är så vänliga och måna om turisterna, maten god och billig och de varma kvällarna är helt fantastiska.

På onsdagen hyrde vi en moppe och drog in till Khao Lak och åt lunch på ett av de ställets vi ofta åt på då vi var här för snart två år sedan. Vi kände båda hur vi inte alls saknade hetsen och gatorna där. Vi bodde så mycket bättre nu.
Vi besökte sedan marknaden som hålls i Khao Laks utkant 3 ggr i veckan. Mycket lika saker i alla stånden och för det shoppingsugne hade säkert flera fynd kunnat göras, men vi strövade mest runt och tittade på myllret av folk och all verksamhet som försiggick. Vårt mål var nya flip-flops och där lyckades vi iallafall pruta ner 3 par till rimligt pris.

Bortre ändan av marknaden bestod av livsmedel. Allt från grönsaker och frukt till kött och fisk. Gula majskycklingar blandades med squid och räkor, köttbitar och inälvsmat. Här fanns allt!

På vägen tillbaka vek vi av in mot vattenfallet. Stefan hade sprungit där på morgonen idag, så vi återvände dit för att återigen inse att inga vattenfall här kommer kunna slå de vi sett i Kroatien.
Vi åkte förbi skogar med gummiträd. För ovanlighetens skull var de små skålarna på träden överfyllda med gummi. Stora vita lite knöliga bollar stack upp här och var. Det såg nästan ut som gigantiska popcorn poppats här och var i skogen.

Onsdag middag blev en fnittrig och glad tillställning. På lördagen när vi kom ner träffade Stefan på en kille, Jonas, han kände från Intersport i Linköping. Han var här med sin familj och sin pappa med respektive. Vi har sedan stött Jonas med familj här ett flertal gånger, sådana härliga och glada människor.
När Stefan och jag nu hade satt oss på Shark restaurant kom Jonas m.fl. och anslöt. Det blev långbord och en väldigt trevlig middag. En och annan öl slank ner och när ägaren trodde att Jonas fru Aida var J.Lo blev det fnittrigt värre. Trots att Aida hävdade att så inte var fallet så verkade ägaren har svårt att tro henne. Och likheten finns där, utan tvekan.

Plötsligt händer det! Torsdag morgon vaknar vi av att solen skiner. Små envisa stålar letar sig igenom glipan i gardinen och lyser mig i ögonen. Efter en snabb frukost skyndar vi oss ner till receptionen och hyr moppen igen för att sedan styra kosan norr ut. Dagens mål är ön Koh Koh Khao där vi var 2 gånger förra gången vi var här. En riktigt paradisö. Om vi tycker det är lugnt på stranden här, är det inget mot vad det är där.
Efter en dryg mil på moppe anlände vi till byn Bang Muang och en longtailbåt med en gammal lastbilsmotor tog både oss och vår moppe över sundet för en billig peng.

Sedan var det bara 5 min kvar till vårt paradis Sun Beach. Som vi längtat att få återvända hit.

Till en början var vi helt ensamma, något par passerade på stranden medan vi solade och badade. Någon mer moppe rullade ner och vi var som mest 3 familjer som var på stranden.

Vi njöt av att äntligen fått fint väder och det blev många bad och mycket skugga.
Åt en helt fantastiskt lunch på den lilla restaurangen. Den gamle pappan var kypare medan sonen både skötte köket och baren. Och det med bravur. Bland det godaste vi ätit i Thailand. Deras chicken sweet & sour var helt gudomlig.

Framåt eftermiddagen rullade vi tillbaka mot Khao Lak och njöt av några kalla Singha Beer i skuggan på stranden nedanför hotellet.

Livet är fantastiskt här nere. Man glömmer tid och rum och att man har ett liv där hemma. Och ett jobb.
Men dit är det långt än, så vi fortsätter att njuta!

Kram från Staafs

↧